Det är Centrum För Rättvisa som ligger bakom anmälningarna efter att man låtit dess jurister granska samtliga avtal om film- och tv-inspelningar inom sjukvården. Efter denna granskning stod det klart att hela tolv av tjugoen landsting tecknat avtal som bryter mot såväl den svenska sekretesslagstiftningen som artikel åtta i Europakonventionens skydd för privat- och familjeliv.
Det rör sig bland annat om olagligt filmande av patienter som inte har fullständig information om vad som försiggår samtidigt som inspelningsteamen fått ta del av sekretessbelagda uppgifter. Detta innebär kortfattat att patienterna i berörda landsting inte kan vara helt säkra på om information om dem stannat inom sjukvården. Detta är gravallvarligt eftersom det inte bara kränker den enskilde patienten och dess anhöriga, utan ställer också frågor om våra landstings värdegrundsarbete och samhällets allmänna människosyn.
En människas välbefinnande är något av hennes innersta och således borde det ligga i sjukvårdens intresse att försvara denna sorts information till det yttersta–allt annat torde vara att betrakta som en offentligt sanktionerad integritetskränkning. Dessutom bygger hela vår samhällsmodell på att medborgarna har ett högt förtroende för landets myndigheter och institutioner. Det är en förutsättning för en icke-korrupt stat och pliktskyldigt skattebetalande till den allmänna välfärden–det är, trots allt, den sortens hårt förvärvande penningar som bär upp landstingens verksamhet. Inte minst därför ska en människa aldrig behöva fundera över om hennes sekretessbelagda uppgifter ska hamna i händerna på sensationslystna produktionsbolag.
Vid sidan om att uppmärksamma det etiskt komplicerade med inspelningarna bör man även utkräva svar av landstingen. Varför har man valt att teckna avtalen? Är det primära intresset att marknadsföra offentlig verksamhet? Om så; har man då varit medveten om riskerna och varför har man i sådana fall genomfört det på patienternas bekostnad?
Samtidigt som anmälan mot landstingen är befogad bör de knappast pekas ut som ensamt skyldiga i sammanhanget. Det hela är ett uttryck för en allt större tendens i en övermedialiserad värld där gränsen för det privata och offentliga rummet suddas ut. Därför borde inte bara landsting och produktionsbolag fundera över sitt värdegrundsarbete. Det måste även vara upp till varje enskild individ att ta större ansvar för sin integritet, vare sig det gäller sociala medier eller sjukjournaler.
Sammanfattningsvis innebär filminspelningarna på landets sjukhus inte bara ett osmakligt exponerande av ofta värnlösa människor utan riskerar även att urholka förtroendet för den svenska modellen–det skulle vara en mer kostsam utmaning för landstingen än vad någon marknadsföring är värd.