Sagan om socialdemokratin börjar med ett parti som valde att kalla sig arbetareparti, men vars politik snart uteslutande gick ut på att överföra mer kapital från de som arbetade till att finansiera ytterligare passivisering av de som inte gjorde det. Ett parti som så småningom började skrika sig hesa om frågor som könsneutrala toaletter, clowner på ålderdomshem och genuscertifierad, kollektiv barnomsorg. Ett parti som kom att avfärda minsta antydan om möjligheter för marginella skattesänkningar åt låg- och medelinkomsttagare som opportunistisk nyliberalism.
Så kom det sig en dag att en tant som hette Mona Sahlin valdes till partiets ledare. Hon fick mycket kritik, även från de egna leden. Bristande ledaregenskaper, debattförlorare och problematisk privatekonomisk historia, var några av anmärkningarna. Hon utgjorde annars en ganska passande personifiering av det som hennes parti kom att bli - vissa skojade till och med om att hon var det bästa som hänt meningsmotståndarna.
Så i stället för att låta lönearbetarna få behålla mer av lönen gentemot staten, vilket man först kämpat för att de skulle få göra gentemot arbetsgivaren, argumenterade man för det rakt motsatta. Att på egna initiativ skapa resurser åt sig själv, sina medmänniskor och samhället i stort med nytänkande och innovation - det gick inte hem hos partiet. Så vem vände man sig till då?
Man skapade en egen, betald hejarklack: bidragstagarna. En samhällsgrupp som sedan tillsammans med partiet effektivt och outtröttligt hjälpte till att sprida budskapet om offermentalitet, politisering och statsindividualism. "Vi entreprenörer är den nya arbetarklassen", som boxaren, författaren och entreprenören Paolo Roberto i en intervju beskrev den märkliga upp-och-ner-värld man skapat och som gjorde att allt fler som tröttnade och till slut lämnade partiet.
Så blev också partiets egen politik början på sagans slut.
För i takt med att man fick mandat att realisera sina idéer, växte en insikt fram hos ett helt land som fått utgöra försökskanin. En insikt om att staten aldrig kan ersätta medmänniskan: politik kan aldrig skapa eller ersätta gemenskap och omtanke - bara skapa förutsättningar för det.
En insikt som i landet med världens högsta skatter i sin tur till slut också blev slutet för sagan om socialdemokratin.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.