I Kairo finns ett stort torg som kallas Midan Tahrir, Befrielsetorget. Namnet gäller officiellt sedan en grupp officerare 1952 tog makten från en regim lierad med Storbritannien.
Maidan och midan är lån från persiskan och betyder just "torg".
2004 symboliserade Kievs Maidan kampen för att slippa få en president som fuskat sig till valseger. 2011 symboliserar Kairos Midan kampen för att få bort en illa sedd president. Huruvida även den militärregim försvinner som en gång kortslöt en möjlig utveckling mot verklig frihet återstår att se.
Liksom i Ukraina 2004 ligger ett fuskval nära i tiden. Men då, i höstas, verkade Egypten och omvärlden, nöjt eller uppgivet, finna sig i valresultatet. Man återgick till att gissa om president Mubarak avsikter inför presidentvalet kommande höst.
Men något hände. I Tunisien vacklade och föll en kollega till Mubarak.
Mohamed Bouazizi, med akademisk examen men arbetslös, hade bränt sig till döds offentligt, i desperation sedan polisen berövat honom hans möjlighet till försörjning - ett grönsaksstånd. Indignationen över något som uppfattades som om det kunde ha drabbat vem som helst besegrade människors fruktan. Först i Tunisien, sedan i Egypten.
Men arabiska frihetskämpar har anledning minnas vad som hände deras kamrater i Ukraina.
Efter Maidan 2004 blev det snabbt nyval. Den orangea revolutionens ledare kom till makten. Bara för att spela bort allt. Jo, utmaningarna var svåra, men ansvaret var främst personligt.
I fjol valde Ukraina till president den man som Maidans frihetskämpar vände sig mot 2004. Och vad har hänt?
Den 70-åriga amerikanska människorättsrörelsen Freedom House rankar sedan 1972 världens länder som fria, delvis fria och ofria. Nu har Ukraina flyttats ned, till kategorin delvis fria. Ty makthavarna gör som i ofria Ryssland. Pressfriheten minskar, rättsväsendet används för att förfölja politiska motståndare.
Även globalt är utvecklingen negativ. Freedom House skriver att läget för de mänskliga rättigheterna försämrats i 25 länder.
Men kanske ljusnar det nu i arabvärlden. Kanske klassar Freedom House nästa gång Egypten och Tunisien som fria, i alla fall delvis.
"Mission accomplished", uppdrag utfört, twittrade Wael Ghonim, Googles nu världskände chef i Kairo, när militären meddelat att folkets önskningar skulle uppfyllas. Han och alla andra vet att det inte stämmer. En korrumperad polisstat återstår att avveckla, liksom det militärindustriella komplexet, innan det förhoppningsvis historiska skett att Egypten är tillbaka, som modell i sin del av världen, i kraft av sin Tahrir.
Vanliga egyptier torde ha annat att tänka på än världspolitiken. 1950 var de drygt 20 miljoner och nu är de drygt 80 miljoner, på samma smala landremsa längs Nilen. För dem handlar det förvisso om frihet och stolthet, men också om att överleva.