Det beskriver ofta en följd av verkliga brott som ofredande, olaga hot, ärekränkning, misshandel, skadegörelse, stöld och ibland rån eller sexuellt ofredande. Om dessa brott skulle ske på öppen gatan eller på en arbetsplats för vuxna skulle de omedelbart leda till polisanmälan och kanske åtal. Men när de sker mellan barn väljer samhället att klumpa ihop det under benämningen mobbning.
Journalisten Matilda Rangborg har tidigare jobbat på Sveriges Radio. Nu har hon skrivit boken "Ta din unge och spring" som ges ut på Jure förlag. Boken är en studie över hur våld mellan elever verkligen hanteras ute på svenska skolor, och hur anmälda fall följs upp. Bilden som framträder är inte helt smickrande för den svenska skolan, eller för kommunerna.
Visserligen finns det goda exempel. Men det finns också skolor som i det längsta tystar ned inre problem. Anmäls de lägger de stora resurser på att svära sig fria. Barnet som är brottsoffer hamnar i sådana situationer i ett fruktansvärt underläge. Det hela blir inte bättre av att det typiska argumentet för en skola eller en kommun som vill undkomma ansvar är att skylla på offret.
Tyvärr har idén om att det utsatta barnet är medskyldigt till sitt öde stöd i ett antal vanliga fördomar. Till exempel den att det alltid skulle vara något fel på mobbningsoffret som gör att mobbarna känner sig provocerade. Men modern forskning visar att så sällan är fallet. I verkligheten är valet av offer ganska slumpmässigt. Däremot uppvisar mobbarna ofta liknande karaktärer. De har brister i förmågan till empati, och de har i sin uppfostran inte lärt sig att avhålla sig från våld mot andra.
Matilda Rangborg menar att det i den svenska skolan finns ingrodda föreställningar om att våld mellan elever är någonting naturligt som måste accepteras. Själva användningen av ordet mobbing är ett sådant sätt att släta över verkligheten.
Många som själva gått i skolan känner nog igen Rangborgs beskrivning. Det är sällan så att de vuxna på skolan är ovetandes om att en speciell elev ofta kränks, eller att en annan ofta utför kränkningar. Lärarna känner till vem som slår och vem som blir slagen. Trots det går tusentals barn i Sverige med en klump i magen och undrar vad som ska hända nästa gång.
De vuxna i skolan tar inte tillräckligt ansvar för barnens väl. Ett sätt att få lärare, rektorer och skolpolitiker i rätt riktning är att sluta tala om mobbing. Är det en misshandel som skett ska det kallas misshandel. Orden ska beskriva verkligheten, inte dölja den.