Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har i en debattartikel i DN beskrivit den rödgröna regeringens strategi för ett ”hållbart asylmottagande”. Strategi är dock ett magstarkt ordval. I själva verket varvas floskler som har hörts ifrån alla partier med ett par utpekade politikområden som regeringen i själva verket helt saknar lösningar på.
Johansson skriver: ”Att så många människor som vill och kan bidra till vårt lands utveckling söker sig hit är en möjlighet som vi måste tillvarata.” Den rödgröna regeringens plan för integration grundar sig därmed på samma naiva amsagor som alliansregeringens. Att människor söker sig till Sverige är förvisso ett tecken på att vi gör någonting rätt. Men merparten av dem som kommer hit gör det för att de vill bort från någonting, inte för att de vill hit och göra rätt för sig. Det innebär inte att de inte vill göra rätt för sig, med det är en väsentlig skillnad.
Visserligen skriver Johansson även att den ”snabba befolkningstillväxten” medför stora utmaningar. Men artikeln i övrigt ger inte anledning att tro att regeringen förstår dessa. Istället väljer man att fokusera på små och lättlösta problem. Integrationen av välutbildade är ett sådant. Den har alltid fungerat väl. Ändå är ett av Johanssons huvudnummer validering av utbildningar och kompletterande utbildningar till högutbildade. Det är inget fel på detta, och det kan säkerligen fungera bättre än idag. Men det är inte i närheten av att vara ett av Sveriges stora problem på integrationssidan.
Å andra sidan verkar regeringen inte ha någon aning om hur man ska korta vägen till egen försörjning för dem som kommer till Sverige med ingen eller begränsad utbildning. Av dem som omfattas av Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag saknar omkring en tredjedel grundskolebehörighet. Det behövs inte bara fler jobb utan fler okvalificerade jobb. Regeringens politik på arbetsområdet har hittills handlat om att höja arbetsgivaravgiften för unga samt att försämra rot och rut. Det senare avdraget har gett många utlandsfödda möjlighet att försörja sig själva. Inte heller kommer en högre kostnad att anställa unga leda till fler arbeten. Johanssons visioner om kortare vägar till arbete är blott drömmar. Regeringen skriver ut checkar som deras politik inte kan täcka.
Artikeln är dessutom bedrägligt inställsam. Gällande bostadsfrågan skriver arbetsmarknadsministern att kommunerna måste bidra ”utifrån sina förutsättningar”. Så lät det inte nyss. I juni presenterade Johansson ett förslag att kommuner ska kunna anvisas att ta emot nyanlända. När hon då fick frågan vad som händer med kommuner som inte har plats svarade hon: ”De får bygga!”. Utöver att beskriva ett tämligen fantasifullt förhållningssätt till bostadsbyggande och hur lång tid det tar föreföll det vara en mer ärlig beskrivning av regerings politik.
Johansson visar i sin artikel att regeringen inte har några lösningar på problem Sverige står inför samt att regeringen inte verkar förstå hur allvarliga problemen är.