Om jämlikhet är ett av de mest centrala målen för skolpolitiken kan det inte vara en god idé att lägga ut organisation och upphandling på 290 kommuner.
När kommunerna är huvudmän kommer staten vara hänvisad till att reagera snarare än agera. Att pytsa ut pengar till skolor som fungerar dåligt är mindre effektivt än att från början själv se till att medlen hamnar rätt.
Det är slående vad mycket prestige betyder i politik. Kan man inte bara erkänna att kommunaliseringen, i den omfattning den genomfördes, var ett misstag? Opinionsundersökningar ger vid handen att både en majoritet av lärarna och av folket skulle vilja se ett tydligare statligt ansvar. För Socialdemokraternas del borde det också ligga i linje med deras överordnade ideologi. Men uppenbarligen vill man försvara Göran Perssons arv ytterligare en tid.
Ideologiskt är Socialdemokraternas nya skolpolitik annars ett tecken på tillnyktring. Slagord av typen "det ska vara kul i skolan", eller mer "mer kreativitet i skolan" saknas.
I stället vågar man redan i den första meningen säga att skolan är till för att varje enskild individ ska kunna utvecklas till sin fulla potential. Detta är inget mindre än det klassiska bildningsidealet. Och står i kontrast till tidigare socialdemokratiska idéer om att skolan främst skulle forma ett kollektiv av människor att bli duktiga på grupparbete.
En del flummiga formuleringar återfinns naturligtvis. Till exempel den att man vill ha en skola som "ger varje elev ett självförtroende och en grund som gör det självklart att bryta invanda sociala mönster". Man kunde tänkt sig en brasklapp om att det var de negativa mönstren som ska brytas.
Men överlag är S-förslagen om mindre klasser i lågstadiet, nya karriärvägar för personal, samt även läxhjälp och sommarskolor bra.
Dock är man ännu inte i nivå med Jan Björklunds skolpolitik. Kvalitetsskillnaden kommer av Björklund kunnat och vågat peka mer konkret på åtgärder som mer konkret leder till en höjning av statusen på läraryrket. Det är just öronmärkta pengar till saker som lektorslöner och förstelärarlöner som måste till. Björklunds politik är mer konkret, och syns bygga på en tydligare vilja till förändring. Folkpartiet är också tydligt med att man vill se ett förstatligande av skolan. Frågan är när fler partier vågar ansluta sig.