Två saker minns jag särskilt från puberteten. Det första är vanmakten och förnedringen när pojkarna i klassen plötsligt slutade att lyssna på vad jag sade. Hur skarpa mina argument än var så blev svaret en kommentar om min kropp, några "hö hö"-flabbanden, och så var debatten över.
Det andra minnet är maktberusning. Den kom vid upptäckten att jämnåriga killar, men också vuxna män, blir osäkra och nervösa när en ung kvinna flirtar och sänder tvetydiga signaler. Som tonårsflicka har man just ingen makt om man inte hör till innegänget, så upptäckten att man har en sexuell makt över (heterosexuella) män är berusande.
Troligtvis hör de två ihop. Grottmänniskobeteendet hos pojkarna i min klass kan ha varit deras sätt att försöka värja sig mot den sexuella makt som kvinnor har över män. Att tänka så gör det lättare att förlåta. Men det får också konsekvenser för vad vi vuxna kvinnor säger ? eller borde säga ? till de unga kvinnorna.
I Almedalen talade Åsa Romson om "unga tjejer", att de är förtryckta och att ingen lyssnar på dem. Någon dag senare störde miljöpartisten och Femenaktivisten Jenny Wenhammar Fredrik Reinfeldts tal med en barbröstad aktion.
Bröstaktionen fick stort medialt genomslag, men ingen intresserade sig för sakfrågan (Ojnareskogen). Wenhammar själv klagade över ointresset för budskapet, men var samtidigt övertygad om att hon får större effekt med "brösten som sina politiska verktyg". Hon försökte också göra politik av att män kan ha bar överkropp; "vi är olika inför lagen".
MP:s dissonans blir öronbedövande. Å ena sidan beskriver Romson unga kvinnor som rakt av underordnade, vilket är att förneka den sexuella makt som de faktiskt har. Å andra sidan är det just denna sexuella makt som Wenhammar medvetet utnyttjar i bröstaktionen. Å tredje sidan klagar hon över att det är brösten som uppmärksammas, och att män kan gå barbröstade utan att någon bryr sig. Å fjärde sidan säger Åsa Romson att det är dags att lyssna på de "unga tjejerna".
För en ung kvinna som nyligen insett att pojkarna inte lyssnar på henne, men att hon har sexuell makt över män, vad blir kontentan? Att hon ska visa brösten för att bli lyssnad på? Och att i framtiden, när normkritisk genuspedagogik har förändrat mannen, så kommer brösten inte längre att fungera som politiska verktyg, men då kommer de omgjorda männen att lyssna ändå?
Mitt budskap till unga kvinnor är annorlunda: Inse att ni har sexuell makt. Ni är inte underordnade i alla situationer, ibland är ni överordnade. Men förväxla inte den sexuella makten med politisk makt. Ingen lyssnar på vad en barbröstad kvinna säger. Vill ni förmedla en politisk idé ? tona ned kvinnligheten just då. Välj en längre kjol, en mindre vågad urringning. Flirt har sin tid, och politik har sin. En kvinna kan ägna sig åt båda, men inte samtidigt, om hon vill bli tagen på allvar.
Mitt budskap är inte normkritiskt, men det är verklighetsanpassat. Vill vi att unga kvinnor ska bli lyssnade på bör vi ge dem råd utifrån hur verkligheten ser ut, inte hur vi önskar att den såg ut.