Vad ett nej betyder i Socialdemokraterna är förvisso inte alltid helt säkert. Givet att Pagrotskys nej kvarstår, trots eventuella påtryckningar, ser Thomas Östros och Håkan Juholt ut att ha stärkt sina positioner. Eventuellt kan Mikael Damberg sticka upp som en så kallad dark horse. Så ser prognosen ut just nu, grundad på läckor och rapporter, kommentarer och inslag i media om S-krisen. Om den stämmer kan ingen med säkerhet veta och i morgon kan helt andra namn vara aktuella.
Sahlins avgång förvånade inte särskilt när den tillkännagavs. Kritiken var tämligen massiv. Vad som ändå är svårt att begripa är varför processen att få fram efterträdare skulle ske så snabbt - rörelsen befinner ju sig trots allt i ett kristillstånd.
Det kan tyckas att partiledarvalet borde ske i samklang med antagandet av ett nytt partiprogram och att dessa delar tillsammans kunde ha förberetts efter presentationen och en grundlig behandling av kriskommissionens rapport i rörelsens olika delar. Så blev inte fallet. Talet om att öppna upp valprocesser som nämndes i kriskommissionens rapport har inte implementerats i den nu pågående processen. I stället får sådant - om det ens anses relevant - avvaktas med till dess att Sahlins efterträdares efterträdare ska utses. Och ledarkandidaten som kommer att väljas vid kongressen kan mycket väl stå för en i grunden annorlunda S-politik än den som partiet kommer att besluta om på nästkommande ordinarie partikongress.
Det verkar råda fullt krig i Socialdemokratin och gamla partikoryféer tittar fram ur ett svunnet 1900-tal och kritiserar processerna för att vara allt för slutna och för att partiet gör bort sig.
Tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist läxar upp de som "blockerar lösningar och gräver skyttegravar", som han uttrycker det för TV4. Gamle LO-ordföranden Stig Malm kallar processen stalinistisk och tycker att S borde ha haft en öppen omröstning och att kongressen ska vara den instans som faktiskt också avgör vem som väljs. Med andra ord vill han att kongressen inte bara ska vara ett grått transportkompani som ska dubba valberedningens kandidat till Högste riddare av Rosen. Thage G Pettersson, Anna-Greta Leijon är andra som yppat kritik och på de flesta av landets socialdemokratiska ledarsidor växer kritiken mot hur S-krisen sköts. Partiledarkandidaten Juholt ryter i en nyutkommen bok av Ingemar EL Göransson till mot de så kallade förnyarna: "Jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utropen på ’förnyelse’" och enligt källor till Aftonbladet har självaste Göran Persson lagt sig i stridigheterna och uppges ha ringt runt och lobbat för sin tidigare minister - Thomas Östros.
Detta är förstås en bråkdel av allt som sker, lojaliteten gentemot rörelsen är stark, de allra flesta stridigheterna hålls internt. Vänstern mobiliserar för somliga kandidater, partihögern för andra. Kvinnoförbundare lanserar sina och partidistrikten i norr sina. Söderdistrikten har sina önskemål och västerdistrikten härjar på med sitt. Och samtidigt som allt detta pågår försöker andra framställa processen som pågående precis enligt planen. Det verkar som att 2000-talets Rosornas krig intensifieras för varje dag som går.
Milde tid.
Visserligen är det inte bara i Socialdemokratin som det pågår ett politiskt spel - även om det är tydligast här just nu. 2011 är inte 1911. Inte minst den snabbhet med vilken nyheter och rykten kan färdas, gör att valprocedurer borde ses över i samtliga partier. Att öppna upp processerna kommer med all sannolikhet inte att minska skriverierna. Men det kan öka inflytandet och intresset för politiken, för vad olika politiker står för och för vår demokrati. I detta är Miljöpartiet med sina öppna processer ett föredöme.