Bataljen om Slottsholmen fortsätter alltså i och med att två personer överklagar planerna för holmen till mark- och miljödomstolen i Växjö. Det sätter tillfälligt stopp för höstens byggplaner där Björn Ulvaeus bland annat planerar att uppföra en ny hotellanläggning.
Formellt anser de anmälande att anläggningen kommer ligga alldeles för nära de kulturhistoriskt känsliga miljöerna kring Stegeholmsruinen och därmed äventyra såväl strandskyddet som riksintresset. Dessutom menar man att det ligger en hund eller åtminstone en landshövding begraven i processen. Landshövdning Stefan Carlsson anses nämligen ha kört över sina tjänstemän i frågan, något som bland annat ska ha fått länsarkitekten Kerstin Ainouz att säga upp sig från sin tjänst.
Tongångarna känns igen från tidigare inlägg på Västerviks-Tidningens debattsidor och frågan om huruvida bygget tär för hårt på området kring ruinen är knappast betydelselös.
Det är förstås upp till mark- och miljödomstolen att avgöra saken och om även denna instans finner att bygget inte påverkar holmen så förfärligt, är det viktigt att byggplanernas motståndare förlikar sig med att saker och ting i bland måste få ha sin gång.
En stadsbild är dynamisk och i ständig rörelse. Saker kommer och saker går medan en del av stadens siluett består. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att bli. Det betyder inte att man likt det förra seklets Le´Corbusier-inspirerade arkitekter kan jämna hela stadsdelar med marken, till förmån för skyskrapor och betongklumpar. En stad ska värna sina traditioner, men Slottsholmen handlar inte om att skada något riksintresse, utan om att ersätta en nedslocknad verksamhet med en levande som åtminstone inte förfular stadsbilden lika mycket som den döda huskropp som nu huserar där.
Nog torde det vara att ta verklig hänsyn till Västerviks tradition av framåtanda och förmåga att anpassa sig allteftersom tiderna förändras.
Hur man än ser på saken är anpassning, trots allt, en förutsättning för värnandet av vårt arv och våra traditioner. Välkomnar inte kommunbefolkningen de människor som vill investera pengar i bygden, kan det tids nog inte finnas så mycket stadsbild kvar att tala om. Alltså finns all anledning att vara tacksam för de investerare som ändå väljer Västervik framför betydligt mer utpräglade turiststäder som Vaxholm eller det i debatten så omtalade Varberg. Därför finns anledning för fler av stadens försvarare att stämma in i den rivningskör som sjunger "Riv Björn, riv bare riv".