Expeditionsministär kallar man vanligen en tillfällig regering som förlorat sin makt men som ändå sitter kvar, i väntan på ett kommande val. För en regering med avsikt att avgå gör det knappast något att vända papper i väntan på entledigande, men desto mer frustrerande blir det för en som avser att sitta kvar.
Just en sådan ministär är Stefan Löfvens (S). Den är maktlös och får tills vidare regera på sina motståndares budget.
Gabriel Wikström (S), tidigare SSU-ordförande och expeditionens folkhälsominister, gör dock sitt bästa för att visa på regeringens kvarvarande krut. I ett debattinlägg tillsammans med IOGT-NTO, deklarerade han att det nu är slut på den föregående regeringens experiment med gårdsförsäljning av öl, vin och cider (Aftonbladet 12/12).
Det innebär ännu ett hårt slag mot alla de små svenska bryggare och destillatörer som på senare år fått landsbygden att blomstra. Genom att slopa gårdsförsäljningen grusas många tillverkares dröm om att få sälja några flaskor av drycken de producerar till sina besökare. Nu kommer de tvingas att gå via Systembolaget. Dilemmat är bara att systemet sedan en tid tillbaka kräver så pass stora inköpsvolymer att många av de mindre producenterna helt enkelt inte kan leverera kvantiteterna som krävs för att tillhöra sortimentet.
Utan gårdsförsäljningen går alltså många av de mindre bryggarna mot en långsam, men säker, undergång.
Wikström motiverar sitt beslut med att gårdsförsäljningen skulle vara en fara för folkhälsan och att den dessutom strider mot systemets ensamrätt på försäljning av alkohol, som skyddas av EU-rätten.
Om det ändå fanns ett korn av sanning i resonemanget.
De nordiska grannländerna lyckas behålla sina alkoholmonopol samtidigt som de tillåter gårdsförsäljning. I EU-landet Finland har man exempelvis kommit fram till att monopolet inte äventyras, så länge försäljningen gäller en begränsad mängd och sker i samband med organiserade turer. Att det, så givet, strider mot några unionsdirektiv är alltså ungefär lika sant som att statsministern har en bestämd uppfattning i regeringsfrågan.
Lika vilset är folkhälsoargumentet. Mikrobryggeriernas produktion är småskalig och därmed är dryckerna förhållandevis dyra att tillverka. Helt enligt marknadens logik drivs de därför till exklusiv hantverksproduktion för medvetna konsumenter. Och kom inte och påstå att det är rökporter från Västervik, isvin från Nyköping eller whiskypunsch från Norrtälje som utgör vardagskonsumtionen för den genomsnittlige alkoholmissbrukaren.
Snarare är det monopolpolitiken som borde ifrågasättas, då den så uppenbart försvårar tillvaron för de alkoholtillverkare som fått detta spritälskande folk att utveckla en mer sofistikerad relation till alkoholen. För man bör veta att svenskarna dricker allt mindre – och bättre – än under motbokens glansdagar och det i en tid då tillgången på alkohol aldrig har varit större.
Wikströms utspel är därför en desperat dödsryckning från expeditionsministären, med hopp om att visa väljarna hur regeringen inte är helt bakbunden av Alliansen. Men konsekvensen av denna livsyttring innebär verklig död för många stolta småföretagare på landsbygden.
Över en sådan alkoholpolitik vilar något påfallande onyktert.