Den amerikanska presidentvalskampanjen pågår för fullt och de negativa smutskastningskampanjerna slår nya rekord på grund av nytt regelverk. Numera finns det inte längre några gränser för hur mycket pengar amerikanska privatpersoner eller företag kan satsa för att stödja kandidaterna. Fenomenet kallas "Super Pacs" som står för "Super Political Action Committee" och uppfanns för att kringgå den annars hårda lagstiftningen som bland annat innebär att inga från utlandet får skänka pengar. Villkoret är att "Super Pac"-pengarna inte får koordineras med den egna kandidatens kampanj utan ska fungera självständigt. Allt i yttrandefrihetens namn. I ett land där presidentval i lika hög utsträckning går ut på att motivera väljarna att rösta över huvud taget som att rösta rätt kan negativ reklam fungera som ett effektivt rött skynke. Just nu angrips Obama för att ha misslyckats i jobbfrågan och får bära hela skulden för finanskrisen medan Romney å andra sidan anklagas för att vara en ohederlig girig riskkapitalist. Och så pågår det.
Moderaternas chefsstrateg Per Schlingmann lär en gång ha sagt att det inte är skillnad på att sälja pyttipanna och att försöka vinna röster åt ett politiskt parti. På ett seminarium under årets Almedalsvecka gjorde en amerikansk politiker från Texas en annan intressant sådan jämförelse. Tänk om företag skulle bete sig som pajkastande politiker. Tänk om Coca-Cola skulle anklaga Pepsi för att deras produkt gör att dina tänder ruttnar medan Pepsis reklam skulle handla om att Coca-Cola ger dig cancer. Vad skulle det innebära för vår vilja att köpa läsk över huvud taget? Det är därför smutskastning, pajkastning och negativ kampanj skadar demokratin, förtroendet för politiker och i förlängningen också den egna kampanjen. Kanske borde fler lära sig av att sälja pyttipanna.