Roms politiske nestor Cicero menade i ett berömt citat att kriget får sin kraft från en källa av oändligt kapital. Sant är att det inte blir något pang utan pengar. Men kapital är inte bara en fråga om att finansiera vapen – det är även ett vapen i sig självt.
Ukrainakrisen, eller det nya kalla kriget om man så önskar, är en konflikt där ekonomiskt vapenskrammel blivit en välanvänd metod för att påkalla sin motparts uppmärksamhet. Västvärlden har bland annat infört sanktioner mot ryska oligarker, som ett svar på den folkrättsvidriga annekteringen av Krim. Under natten till måndag kom ett beprövat motdrag från rysk sida – att vrida av gaskranen.
Ukraina är beroende av naturgas från Ryssland. Ukrainska Naftogaz har dock, sin ovana trogen, hamnat efter med betalningarna. Närmare bestämt en faktura motsvarande cirka två miljarder dollar. Förhandlingarna har tills vidare strandat och den ryske energiministern Alexander Novak påtalande under gårdagen kyligt att ukrainarna inte får någon mer rysk gas än den man har betalat för.
Man hade kunnat tro att detta i första hand är en affär mellan de båda länderna, det säkerhetspolitiska tumultet till trots. Statliga Gazprom, de ryska gasbolagens primus inter pares, har dock fler kunder än så. Faktum är att rysk gas tillgodoser över en fjärdedel av gasmarknaden i EU. En del länder, likt de baltiska, är helt beroende av gasen från Ryssland. Och för den som inte redan listat ut det hela riskerar uteblivna gasleveranser i öst, även innebära uteblivna gasleveranser i väst. Hälften av den importerade gasen forslas nämligen genom de ledningar som löper genom Ukraina. Förvisso har Gazprom lovat att leveranserna till väst ska fortsätta så länge ukrainarna håller ledningarna öppna, men händelseutvecklingen får för tillfället många europeiska ledare att kallsvettas.
Ryssland visar nämligen sin ekonomiska makt genom att stänga av kranen i Ukraina. Det vill säga att man också har ett synnerligen effektivt sanktionsvapen i sin arsenal, ett som helt kan lamslå länderna i EU. Väst ska alltså inte glömma att den ryska björnen har kontinenten i sina labbar när det kommer till frågan om energi.
Europa måste göra sig oberoende av rysk gas så länge energin är ett maktmedel som kan utnyttjas av Putinregimen. Frågan är inte bara en europeisk angelägenhet utan också en svensk sådan, eftersom gasen skulle vara ett realistiskt alternativ till den snabba kärnkraftsavveckling som förespråkas av det maktvittrande Miljöpartiet.
Alternativet för många europeiska länder är den amerikanska skiffergasen som har revolutionerat energimarknaden, även om president Barack Obama tidigare i år betonat att energikrisen måste lösas av européerna själva. Här hemma är det alltjämt dumt att förlita sig på gas över huvud taget, eftersom vi inte behöver den. Bättre är i sådana fall att motverka de krafter i rikspolitiken som vill experimentera med svensk energiproduktion i en osäker tid. Eller i stället uppmuntra de övriga medlemsländerna till en högre grad av självförsörjning, i bästa fall till en politik som tids nog kan leda till europeisk export av energi.
Då kan tsaren skruva på sina gaskranar bäst han vill – i takt med att det ryska krigsmaskineriet dräneras på den kapitalkälla som möjliggör en fortsättning av de orättfärdiga imperiefasonerna i Ukraina.