Du tronar på minnen från fornstora dagar, då ärat ditt namn flög över jorden. Så kan man med fördel sammanfatta Socialdemokraternas valfilm inför söndagens Europaparlamentsval. En lastbilschaufför och en städerska arbetar utmattade. Deras slit tonsätts av Olof Palmes välbekanta tal om demokrati och människovärde, som hölls av den mytomspunne partiledaren under partikongressen 1975. Bevingade ord från en tid då socialdemokratin var samhällsdebattens moraliska imperativ, från en tid då all världens länder drömde om svenska kollektivavtal. Åtminstone är det så många minns det.
Svenska kollektivavtal är inte bara föremålet för det lilla klippet, de kom också att bli debattämnet när toppnamnen Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) drabbade samman i söndagens Agenda (18/5).
Socialdemokraterna går som bekant till val på att ge unionen makten över arbetsmarknadspolitiken, genom införandet av ett så kallat socialt protokoll. Alltså kravet på att all utländsk arbetskraft i Sverige ska tvingas teckna kollektivavtal med sina arbetsgivare, vilket indirekt skulle göra fackförbunden till vår tids gränsvakter. Till den kraft som motar bort armén av östeuropeiska arbetare som alla vill komma till vårt land för att stjäla LO-kollektivets jobb och dumpa deras löner.
Hur väldig är då denna här som belägrar våra gränser? Långt ifrån så många som Socialdemokraterna vill ge sken av. Arbetsmiljöverket uppskattar att cirka 6 000 individer är utstationerade i Sverige. Även om denna skara hade arbetat för blott en torr bulle om dagen, är de uppenbart för få för att hota landets 4,7 miljoner löntagare.
Ulvskogs argumentation bygger så klart inte på att hennes parti går de starka fackförbundens ärenden, utan på att socialdemokratin vill ge människor skäliga arbetsvillkor genom kollektivavtal. Dilemmat är emellertid att sådana garantier redan existerar. EU:s utstationeringsdirektiv är till för att skydda arbetstagare som är utstationerade i andra medlemsländer. I Sverige innebär det bland annat att de får lön i nivå med kollektivavtalen.
På punkt efter punkt faller argumenten för de sociala protokollen. Kvar finns bara fackliga fördomar och en socialdemokratisk vilja till makt som sträcker sig så långt att man är villig att ta till lögnen som politisk metod.
Under söndagens debatt uppstod ett gräl om en tio år gammal motion, författad av Hökmark. Ulvskog anklagade sin motpart för att ha försökt göra det svårare för östeuropéer att arbeta i Sverige, i samband med att länder som Polen och Tjeckien anslöt sig till EU 2004. Påståendet fick många att höja på ögonbrynen då det är Ulvskog, inte Hökmark, som gjort sig ökänd för sina tidigare uttalanden om en lönedumpande ”invasion av låglönearbetare”.
Mycket riktigt visade det sig, efter en snabb titt i arkiven, vara precis tvärt om – motionen var en reaktion mot en skrivelse om så kallade övergångsregler som Ulvskog själv undertecknat, vilket inte är särskilt konstigt. Socialdemokraterna var nämligen det parti som gick längst i sina krav på regler som skulle förhindra ”social turism”, en strid som det dåvarande regeringspartiet förlorade med god marginal.
Det är anmärkningsvärt att det socialdemokratiska toppnamnet så uppenbart försöker att förleda väljarna, men begripligt eftersom få andra ting torde kunna rädda partiets populistiska protokollspropaganda.