För den som inte är bekant med ALMA-priset sedan tidigare, är det världens största utmärkelse för barn- och ungdomslitteratur som i över ett decennium tillkännagivits och delats ut i Vimmerby, till och med nu. Kulturrådet har nämligen låtit meddela att nästa års pris kommer att tillkännages på Kungliga biblioteket i Stockholm, där man även finner Astrid Lindgrens samlade arkiv. Dock är Martin Borgs, dokumentärfilmare och ledamot av Kulturrådet, noga med att det endast är själva tillkännagivandet som äger rum i den kungliga huvudstaden. Pristagaren kommer efteråt att erbjudas två besöksdagar i Vimmerby, med motiveringen att det är en särskilt viktig plats för författarinnans författarskap.
Beslutet har av högst förklarliga skäl väckt en hel del irritation bland norra länsbefolkningen. Vimmerbys kommunalråd Micael Glennfalk (M) har kritiserat Kulturrådet i skarpa ordalag och menar att priset är Astrid Lindgrens eget till svenska folket, vilket innebär att någon generaldirektör inte kan flytta på det hur som helst. Glennfalk får medhåll av många i vår egen kommun, däribland partikollegan och kommunstyrelseledamoten Jon Sjölander (M) som säger sig bli ”uppriktigt förbannad” över Kulturrådets beslut och kallar det en stöld.
På ledarredaktionens fråga om arkivet verkligen är den främsta orsaken till varför man lägger tillkännagivandet i Stockholm, ber Borgs återkomma. En återkoppling som uteblir men helt otroligt är det knappast att man även önskar stärka prisets ställning genom ett tillkännagivande i huvudstaden. Ambitionen med priset har trots allt varit att det ska bli ett slags ungdomslitteraturens nobelpris – en status det än så länge inte åtnjuter internationellt – så vad bättre bot än att flytta det till nobelprisens obestridliga huvudstad.
Samtidigt råder det knappast brist av förnäma priser i huvudstaden och en ny plats för tillkännagivandet är ingen garanti för dess ställning. I Vimmerby är däremot priset och den turism som följer med arvet efter författarskapet av stor betydelse. Astrid Lindgrens Värld är kommunens största attraktion och sammanflätar Vimmerby med Västervik och Visby i det gemensamma målet att bli en av landets mest attraktiva turistregioner. Utan tillkännagivandet skulle Vimmerby fråntas en del av sin legitimitet som det ”konstnärliga hemmet” för Astrid Lindgrens berättelser, vilket skulle påverka kommunens attraktionskraft som turistmål – då blir frågan plötsligt en angelägenhet för hela länet.
Vad Astrid Lindgren hade ansett om flytten kan vi förstås aldrig få svar på. Likväl kan man knappast påstå att hon var någon varm anhängare av maktens män och deras grepp om den svage – bara den vetskapen borde ge en fingervisning om var priset hör hemma. Dessutom är det svårt att se hur huvudstadens betong skulle utgöra en bättre scen än Lindgrens småländska barndomsbygd, för ett pris som syftar till att uppmuntra läsning bland unga. Särskilt eftersom det är berättelserna om denna bygd som varje år får tusental barn att förvandlas till något så stort som läsare. Om Kulturrådets ledamöter inte har några bättre argument än att huvudstaden sitter på ett förträffligt arkiv eller tydligt kan visa hur en tillkännagivelse i Stockholm skulle gynna Vimmerby, osar flytten unket av den värsta sortens storstadsegoism.