Vad kännetecknar det populistiska partiet med versal? Inför årets riksdagsval finns det i alla fall två kardinalkriterier som populismens partier inte får gå miste om: Dels bör man vara ohyggligt misstänksam mot det fria näringslivet och dels bör man göra sitt yttersta för att blidka landets ålderspensionärer. Sverigedemokraterna bjöd föga förvånande på båda delarna när partiet höll presskonferens i Almedalsparken.
Jimmie Åkesson föreslår i enighet med den socialdemokratiska linjen att skatteskillnaden mellan pensionsinkomster och arbetsinkomster helt ska avskaffas. SD påstår dock att man vill sänka pensionärernas skatter på riktigt, till skillnad från de övriga riksdagspartierna. Med riktigt menas att man går längre än det gamla regeringspartiet genom att sätta ett slutdatum för när beskattningen på pensioner ska vara densamma som arbete – 2018. Några sådana tidsramar saknar såväl regering som socialdemokrater.
Orsaken är inte att någon ser ett egenvärde med högre skatt på pensioner. Nej, motståndet ligger snarare i att det skulle vara en kostsam skattesänkning. Närmare bestämt 14 miljarder kronor. En enorm summa när snålblåsten fortfarande viner över budgetdebatterna. Populistiska partier har dock en utsökt förmåga att alltid finna finansiering genom att utnyttja opinionsvindarna. SD utgör inget undantag.
Åkesson vill finansiera sin skattesänkning genom att bland annat införa en ny bankskatt, enligt ett förslag som nyligen presenterades av Företagsskattekommittén. Bankskatten väntas drabba landets fyra största banker och inbringa fyra miljarder kronor till statskassan. Kul kuriosa i sammanhanget är att samma skatt under tisdagen även föreslogs av Socialdemokraterna. Partiets ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson gjorde dock sitt yttersta för att den socialdemokratiska bankskatten, som väntas inbringa fyra miljarder kronor till statskassan, inte skulle förväxlas med det synnerligen snarlika förslaget från SD.
I viss mån har hon rätt! S vill inte att pengarna ska läggas på pensioner, utan förskolan. Dessutom motiverar de sin skattehöjning med att det är vad bankerna tjänade på regeringens sänkning av bolagsskatten. SD motiverar i stället skatten med storbankernas sammantagna vinst om 90 miljarder kronor 2013. I grund och botten är det dock en fråga om samma sak – den värsta sortens röstfiskespopulism.
Landets två miljoner ålderspensionärer är en reell maktfaktor i svensk politik vars förtroende måste vinnas av de partier som vill vinna regeringsmakten. Vägen dit går onekligen genom pensionärsskatten, men den är omöjlig att sänka på annat sätt än genom skattehöjningar på annat.
För tillfället råkar det ligga i tiden att beskylla näringslivet och storkapitalet för allt och ingenting. Då är det lätt att föreslå en bankskatt, ännu lättare att förbise att den redan dömts ut. En av många kritiker är före detta näringsminister Thomas Östros (S), numera Vd för Svenska bankföreningen. Han menar att skatten är utformad på så vis att bankerna får det svårare att låna ut pengar, viket innebär att blir det slutligen blir hushåll och villaägare som får betala för reformen.
Det finns många goda argument till varför pensionärsskatten bör sänkas och därför är fullt förståeligt varför många prisar den våg av pensionspopulism som nu sveper över landet. Men skattesänkningar som bygger på någon annans skattehöjningar, är inte någon hållbar väg att vandra.