Det är knappt fyra år sedan han själv lämnade skutan efter ett rejält förlustval och ändå finns det inte ett spår av självkritik hos honom. Programledaren Anna Hedemo frågade Persson om vilket ansvar han själv har för att det i dag är så svårt att finna en efterträdare till Sahlin. Föga förvånande svarade han att han inte har något ansvar för det. Visst är det fantastiskt! Persson ledde partiet i 12 år, var en av Sveriges mesta maktspelare och politikens mäktigaste företrädare under merparten av dessa år. Det är under hans ledarskap som grunden lagts för vilka människor som socialdemokratin har att spela med i dagens partiledardiskussion. Men han står, som han själv ser det, utan ansvar för detta kaos.
Att dela in socialdemokrater i vänster- och högersossar är något Göran Persson absolut inte förespråkar, men något som är en realitet i den offentliga debatten om Socialdemokraternas framtid och ledarens egenskaper. "Den dagen du klassar socialdemokratin på så sätt är det i allra högsta grad ett vanligt parti", säger Persson och fortsätter: "Så får det inte bli, det ska vara en stor kyrka där alla trosriktningar kan komma samman omkring en gemensam grunduppfattning", och så jämför han med den katolska kyrkan.
Resonemanget visar att Göran Persson är fast i ett tankesätt om socialdemokratins särart och unika position som en gång i tiden var dess främsta tillgång men som nu - i en annan tid är en av grunderna till de två senaste förlustvalen. Det unika håller på att rämna. Somligt av det kvarstår, som slutenheten - en annan beståndsdel som S delar med Vatikanen - men det var helheten som gjorde partiet unikt. S är som vilket annat parti som helst - valresultatet, kaoset och vilsenheten talar sitt tydliga språk.
Göran Perssons tid som S-ledare slutade, precis som Sahlins, med ett valfiasko. När nu en ny ledare vaskas fram är det i en ganska underlig process. Socialdemokratins valberedning har ställt upp vissa krav på den blivande ledaren. Risken är helt överhängande att de inte finner en ledare som stämmer in på kravprofilen eller att personen som väljs fallerar på en eller annan punkt på väg mot nästa val.
Kanske skulle det vara bättre att lägga idealprofilen åt sidan och kika på vilka människor som finns till hands, vilka kvaliteter de har och vilka som verkligen vill bli partiledare.
Visst - det skulle kanske inte göra S till ett 45-procentsparti igen, kanske skulle det inte heller leda fram till en kopia av den pompöse och självtillräcklige Persson. Men idédebatten skulle kunna ta fart och politiken kunna bli mer passionerad. Det skulle svensk politik behöva.