Göran Hägglund skriver (SvD Brännpunkt 25/10) att den svenska debatten "har länge dominerats dels av EU-fientliga krafter som gläds åt varje motgång för unionen, dels av dem vars kärlek till EU är så stark att de inte ens vill höra talas om unionens problem". Det stämmer. Som om vi fortfarande skulle ta ställning till själva medlemskapet är det ytterligheterna som hörs: Å ena sidan Folkpartiet, som kallar sig Sveriges mest Europavänliga parti, har svårt att erkänna några brister hos EU och trots eurokrisen fortfarande vill ansluta Sverige till valutaunionen. Å andra sidan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, som vill att Sverige ska lämna EU eftersom samarbetet anses odemokratiskt respektive federalistiskt.
Den kristdemokratiska Europapolitik som Hägglund presenterar låter förvisso ganska lik den som Moderaterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Piratpartiet och Junilistan i olika utsträckning säger sig stå för. EU-medlemskapet ses som självklart, främst på grund av EU:s roll som fredsbevarare, men kritiken är hård mot EU:s tendens att svälla och lägga sig i sådant som bör vara medlemsstaternas egna angelägenheter.
Det som gör KD mer trovärdigt än de andra kritikerna är att partiet sedan flera år har en tydlig ambition att markera politikens gränser i inrikespolitiken. Vill man som KD att nationella politiker inte ska styra och ställa över medborgarnas vardagsliv i onödan, då är det naturligt och logiskt att man inte heller vill att EU-politiker ska styra och ställa över medlemsstaternas inrikespolitik i onödan. Vill man som till exempel Miljöpartiet använda inrikespolitiken till att fostra medborgarna till genusmedvetna, normkritiska och antikonsumistiska människor, då klingar det litet falskt att hävda att "EU har för mycket makt". Så är MP också positivt till EU-kommissionens förslag om könskvotering till bolagsstyrelser och anser inte alls att det strider mot subsidiaritetsprincipen (att beslut ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå).
På motsvarande sätt rinner kritiken mot EU:s makthunger och klåfingrighet av fler av de andra partierna när det gäller deras egna hjärtefrågor. Om besluten bara går i "rätt" riktning är EU:s svällande makt plötsligt inget problem. Att KD på senare år varit den tydligaste inrikespolitiska rösten för politikens gränser gör därför partiet mer trovärdigt än konkurrenterna när man vill sätta gränser för politikens omfattning även i EU.
Om KD:s kandidater till EU-parlamentet är lika tydliga som Göran Hägglund med att det svenska medlemskapet är självklart, men att EU behöver tyglas och vissa maktbefogenheter flyttas tillbaka till nationalstaterna, då kan Kristdemokraterna göra ett riktigt bra EU-val i maj nästa år.