"Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande."
Så lyder stycket i idéprogrammet som vållar debatt just nu. Idéprogrammet hade kunnat vara skrivet med mer av tydlighet - då hade diskussioner som denna kanske undvikits. Historiska skeenden är inte alltid enkla att skildra, särskilt inte om de formuleras
i korta ordalag.
Allmänt kan sägas att det parti som nästintill segrade ihjäl sig under 1900-talet, Socialdemokratin, har satt sin prägel på historieskrivningen. Det är både bra och viktigt att en nyansering av den sker. Högern och liberalerna, liksom starka individer och en hel del organisationer, får stå tillbaka i den i mångt och mycket socialdemokratiskt präglade historieskrivningen som inte sällan betraktas som den allmänt vedertagna.
I debatten om den politiska
högerns historia har naturligtvis vänsterns diverse organ basunerat ut både en och annan tvistad analys. Bland annat Aftonbladets ledarsida som menar att Moderaterna ha varit för apartheid, för att man en gång i tiden motsatte sig en bojkott av Sydafrika.
Vad som dock främst vållat debatt i dessa dagar är högerns förhållande till rösträtten. Från vänster hörs de sedvanliga tonerna om den onda högern och från andra sidan ljuder det något historielösa försvaret av högern som rösträttsförkämpar. Det är helt sant att Moderaternas föregångare - Allmänna valmansförbundet med statsminister Arvid Lindman i spetsen, genomförde en rösträttsreform 1907-09. I konservativ anda motsattes de radikala rösträttsförslag som lades fram av socialdemokrater och liberaler. Däremot infördes ett system med proportionerliga val till riksdagen och allmän rösträtt för män i riksdagsval, för att 1918-21 utvecklas ännu mer.
Men nog är det aningen magstarkt att som vissa debattörer verkar antyda, att högern var den svenska demokratins banerförare under det första decenniet på 1900-talet.
Det goda med denna debatt som nu rasar på debattsajter och i tidningar är att historia och historiesyn diskuteras, något som alltför sällan får något särskilt stort utrymme i svensk debatt. Det allra sorgligaste i just detta fall är den nymoderata partisekreterarens insats i ärendet. I Ekots lördagsintervju efter sitt tillträde som partisekreterare blev Sofia Arkelsten trängd av intervjuaren Tomas Ramberg, så pass att Arkelsten gick till motoffensiv och började prata om annat än vad frågorna gällde.
I veckan hände det igen när Dagens Nyheter ställde henne till svars för skrivningen om rösträtt i det nya idéprogrammet. Hon svarade osäkert, okunnigt och fick efter intervjun återkomma i ett samtal med ett nytt och annat svar på frågorna och samtidigt erkänna att hon inte svarat på frågorna som ställts utan i stället på "fördomar som jag mött från andra människor".
Nymoderaterna vill förvisso tona ner somligt i sin historia för att lättare sälja in sig till nya väljargrupper. Det rör också sådant som synen på kristendomens roll i vårt samhälle, det militära försvarets betydelse och värnet av privatlivet - att politiker håller sig ifrån att tycka till om hur familjer organiserar sitt leverne. Så visst kanske man kan se Arkelstens förvirrade uttalande som ett led i processen av att lägga gammalt bakom sig. Men en lättprovocerad och dåligt påläst partisekreterare som svarar på frågor hon inte fått och dessutom inte har helt klart för sig om vad svaren på de ställda frågorna borde vara, gör dessvärre Moderaterna till åtlöje.