Den rättrogne socialdemokraten, som så gott som alltid väljer statlig television framför något annat, såg med all säkerhet uppsättningen av Harold Pinters ”Ingenmansland” (1975) under påskaftonskvällen. Som så många andra av Pinters pjäser leker den med människans medvetande och vår förmåga att uppleva livet genom minnesbilder och förnimmelser från det förgångna. Och i just denna pjäs ställs de två åldrade poeterna Spooner och Hirst inför den existentiella ångest som uppstår i samband med utslocknandet, den sista tiden i livet. Den store Hirst har genom ålderdomens glömska svårt att greppa sin samtid och plågas istället av fantomsmärtor från ungdomens ouppklarade affärer.
På något vis kan man inte låta bli att sammanbinda pjäsens sensmoral med veckans socialdemokratiska storkongress i Göteborg. För den gamla rörelsens medlemmar upplever sitt parti, precis som den åldrande människan, genom minnesbilder och inte minst ouppklarade affärer. Dessutom befinner sig det åldrande partiet, likt den döende poeten Hirst, i en kamp mot sig självt snarare än något annat.
Kampen för partiet låter sig bäst kännetecknas genom den socialdemokratiska vänsterfalangens självutnämnde apostel Daniel Suhonen. Under den anspråksfulla rubriken ”Tio arbetspunkter för en socialism i vår tid” menar Suhonen, bland mycket annat, att socialdemokratin är politikens ”moraliska imperativ”. Det vill säga att socialdemokratin är en filosofi som är upphöjd till allmän lag vilken alla andra tvingas rätta sig efter.
Det är troligen en av få slutsatser som den splittrade gamla regeringsrörelsen helhjärtat kan enas kring. För i sanningens namn framstår den socialdemokratiska kongressen mer som en uppgörelse mellan stridande partifraktioner snarare än som en enande upptakt inför en valrörelse. De så kallade vänster- och högerfalangerna har befunnit sig i mer eller mindre öppen konflikt sedan valförlusten 2006. Därför har den högerdominerade partiledningen tvingats till eftergifter med allt från det högmodiga löftet om lägst arbetslöshet i EU, till SSU:s 90-dagars garanti för unga arbetssökande och vad som troligen lär falla ut i en möjlighet för kommuner att godtyckligt utfärda veto mot privata utförare av välfärdstjänster.
Den dåtidsromantiserande vänstern har alltså tvingat partiledningen till dyra, men likväl men begripliga, kompromisser. Dels vill man bevara enigheten inom partiet och dels vill man kunna särskilja sig från en moderat rörelse vars socialdemokratiska metamorfos varit så skicklig att den traditionella socialdemokratins existensberättigande kan ifrågasättas.
Frågan är om partistriderna även är ett uttryck för en socialdemokrati som inte längre kan hantera sin samtid. Den står inte ut med vare sig sin oppositionstillvaro eller att den blivit ett parti bland andra. Inte heller med att dess landsbygdsväljare söker sig till missnöjespopulismen eller att dess tidigare storstadsväljare röstar borgerligt. Men allra minst accepterar dess vänsterfalang att partiets högerfalang, vilken Löfven anses tillhöra, talar som borgerligheten – vilket låter sig exemplifieras genom Göran Greider som förfärades över att ordet klass inte nämndes en enda gång under Löfvens linjetal.
Allt detta tvingar hela rörelsen att ställa sig inför tanken på att man, ve och fasa, kanske inte längre är det moraliska imperativet.
Då är det lättare att fly till en värld man begriper sig på. En grumlig minnesvärld vilken man förskönar till förbannelse. Det gamla folkhemmet, vars framgångar man inbillar sig skulle ha byggts av sådant som högt skattetryck eller passiviserande arbetsgarantier. Förnimmelser från fornstora dagar då arbetarrörelsen var ung, stark och levande snarare än ålderdomligt försvagad och vilsen. Det är den idealvärld som när den reaktionära vänstern och vad som nu påverkar socialdemokratin till att bli något betydligt mer radikalt än partiledningen önskar.
På så vis tillåts vi förstå varför det finns obehagligt mycket som förenar samtidens socialdemokrati med den döende poeten Hirst.
Därför bör fler ställa sig frågan om utfallet från kongressen i första hand är att betrakta som en välreflekterad politik eller som en döende storhets existentiella ångest inför ett eventuellt utslocknande. Klart är åtminstone att själva idén om socialdemokratin som ett moraliskt imperativ, befinner sig i fortsatt förfall. Åtminstone så länge man fortsätter sin vandring, i pinterska ingenmansland.