Revolutionen – ja, för så kallar Michajlov de våldsamma demonstrationerna i Ukraina – tog sin början i november efter att president Viktor Janukovytj vägrat att skriva under ett associationsavtal med Europeiska Unionen. Istället bestämde sig presidenten för att, som så många gånger förut, vända sig mot Vladimir Putins Ryssland. Den tvära vändningen kom att leda till att västvänliga demonstranter samlades på självständighetstorget (Majdan Nezalezjnosti) och snart hade protesterna utvecklat till något betydligt mer mångbottnat.
Michajlov menar att missnöjet mot presidenten är utbrett och det beror inte enbart på den stängda dörren mot väst. Presidentens skamfilade rykte har grott sedan den ”Orangea revolutionen” 2004, då han fuskade till sig valsegern från den liberalkonservative motkandidaten Viktor Jusjtjenko. Därefter har hans tid vid makten kantats av korruption, vanstyre och inte minst fängslandet av politiska motståndare som landets tidigare ledare Julia Tymosjenko.
Vad som fick den ukrainska tryckkokaren att explodera är att Janukovytj, eller om man så vill hans allierade i parlamentet, vägrat att ens debattera frågan om minskad presidentmakt, trots att det var en del av den informella överenskommelse som för några dagar sedan slöts mellan regering och opposition. Lägger man därtill de senaste dagarnas övervåld mot demonstranterna växer bilden av presidenten som en blodtörstande despot, till och med i landets rysktalande delar.
Euromajdan, som demonstrationerna ofta kallas, är numera spridda över hela landet och består av allt från västvänliga liberaler till extremnationalistiska grupper. Därför är det svårt att tala om någon enad rörelse med tydliga mål, annat än att avsätta presidenten. Majdans ledande gestalter är emellertid den förre boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjko från högerpopulistiska UDAR och Arsenij Jatsjenjuk från liberalkonservativa Fosterlandsunionen. Att de saknar full kontroll över demonstrationerna är dock uppenbart och ett växande problem är paramilitära grupperingar, utan uttalad ledning, som får skärmytslingarna vid barrikaderna att eskalera.
På många vis är revolutionen redan att likna vid ett lågintensivt inbördeskrig och Michajlov tvekar på frågan om det blir en diplomatisk lösning på konflikten såvida presidenten inte avgår. Om revolutionen övergår till öppet krig, är två aspekter helt avgörande för vilken sida som går segrande ur striderna.
De polisiära myndigheterna anses överlag vara trogna presidenten men var den värnpliktsbaserade armén står är fortfarande oklart, vilket kan förklara Janukovytjs ovilja att kalla in militären. Klart är i alla fall att den som får armén på sin sida, mer eller mindre avgjort revolutionen på förhand.
I bakgrundens finns även frågan om Ryssland. Revolutionen har blivit något av en vagel i ögat på president Vladimir Putin, inte minst eftersom det överskuggar det pågående prestigeprojektet i Sotji. Det är dock väl tidigt att säga huruvida den ryska björnen kommer att ge sig in i konflikten men till demonstranternas lättnad anses Janukovytj vara allt annat än uppskattad av Kreml, vilket talar för att man tills vidare betraktar händelseutvecklingen på avstånd.
Utan Janukovytjs avgång finns det alltså lite som talar för att den eld som lyser upp den kievska himlen, ska utvecklas till något annat än ett revolutionens inferno.