På de socialdemokratiska och oberoende socialdemokratiska ledarsidorna är åsikterna givetvis delade efter tisdagens presentation av Kriskommissionen.
Kanske allra mest lyrisk av de rörelsenära S-tidningarna är Peter Akinder i Östran/Nyheterna där ledartexten nästintill går upp i falsett av upphetsning: "Vad man kan se är alltså att kommissionen vill återupprätta den klassiska koalitionen mellan utveckling och jämlikhet, mellan tillväxt och fördelning, som alltid väglett socialdemokratin. Det är ett sätt att lyfta upp det tunga S-märkta fordonet från diket upp på partiets breda motorväg igen".
Alla S-skribenter är inte lika förtjusta. Aftonbladets Katrine Kielos skriver "Den socialdemokratiska kriskommissionens rapport som släpptes i går innehåller ingen analys av varför Socialdemokraterna förlorade valet 2010. Den innehåller inte heller någon idé om hur Socialdemokraterna ska kunna ta tillbaka makten 2014."
Riktigt hur kommissionsrapportens innehåll kommer att användas återstår att se. Det som Socialdemokraterna måste ta itu med nu är det stora ledarproblemet och bland gårdagens skörd av socialdemokratiska kommentarer är Kennet Lutti i Arbetarbladet inne på något oerhört centralt.
"I ett annat rum i samma byggnad (som rapporten presenterades i, red. anm.) sitter världens mest slutna valberedning och håller på sina hemligheter. Några utpekade kandidater till det lediga jobbet vägrar kommentera, eller ens säga om de är intresserade. Tids nog ska de ge besked, om de får frågan". Beskrivningen är oerhört träffande.
Att processa fram en partiledare är inte enkelt. Vid varje tillfälle som Socialdemokraterna tillsatt ledare sedan Olof Palmes död är det på något vis en oväntad händelse som fått avgöra att "den stora planen" tvingats ändras.
Fram trädde Ingvar Carlsson när Palme mördats, när Carlsson skulle ersättas var det egentligen Mona Sahlins tur men hon stöp på kontokortet och chokladen och i hennes ställe blev det Göran Persson. Av allt att döma var S-ledarskapet tänkt att så småningom gå vidare till Anna Lindh. Efter hennes död fortsatte Persson några år och efterträddes av Sahlin som definitivt inte var någon förstahandskandidat. Väldigt många ropade efter Margot Wallström. Men hennes nej förblev ett nej. Och nu står rörelsen tom på villiga kandidater. Eller?
I de mediala spekulationerna ser Sven-Erik Österberg ut att ligga bra till. Thomas Östros är ett annat namn som nämns, Thomas Eneroth, Lena Sommestad, Mikael Damberg, Veronica Palm och Leif Pagrotsky är andra namn.
Hur kan det komma sig att inte en enda kotte offentligt säger sig vilja ta över rodret? Traditionen svarar en del. Men varför inte våga visa att man står för öppenhet och förnyelse och visa prov på den radikalitet som annars tittar fram i så många möjliga och omöjliga sammanhang?
Om några månader utser Miljöpartiet nya språkrör i en helt öppen process. Troligen kommer flera kandidater att stå emot varandra på kongressen. Och kanske viktigast av allt - de vill verkligen leda partiet för att kunna påverka samhällsutvecklingen.
Det är något friskt och positivt över processen i MP, trots allt. Det ultimata vore naturligtvis en intern medlemsomröstning om vem partimedlemmarna föredrar.
I dagens slutna socialdemokrati är det långt till den kongress då två eller fler personer står emot varandra och "tävlar" om delegaternas förtroende att få leda partiet. Till varje pris ska partiet se enat ut. En liten spricka eller en öppen diskussion om höger och vänster skulle göra så ont i hela den socialdemokratiska självbilden.