Efter att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) under sitt sommartal på Norrmalmstorg manat svenskarna att öppna sina hjärtan för de som flyr från terrorns fasor på Nineveslätten – som en metafor för hur flyktingströmmarna till landet kommer att vara fortsatt stora de kommande åren och att väljarna bör vara tålmodiga med kostnaderna som följer med dem – lät debatten knappast vänta på sig.
Många kom att hylla talet för att vara ett ideologiskt rakryggat ställningstagande för en human flyktingpolitik – ett bevis för att det ligger något verkligt i talet om den humanitära stormakten Sverige.
Andra såg en ypperlig möjlighet att begå lite partipolitik, så här en månad före valet.
Sverigedemokraterna deklarerade att partiet helt byter valstrategi. Från och med nu ska man göra det tydligt för väljarna att valet står mellan välfärd och massinvandring.
Utspelet framkallade även den värsta sortens valrörelsenerver hos Socialdemokraterna.
Margot Wallström (S) menade att statsministern nu spelat SD i händerna och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson talade om den ”blåbruna” majoriteten i riksdagen (Expressen 16/8).
Maken till intellektuell ohederlighet får man leta efter.
Migrationsverket meddelade tidigare i somras att myndigheten har ett skriande behov av ytterligare 48 miljarder kronor, för att möta kostnaderna för de kommande årens asylmottagande. Det är en gigantisk men knappast märklig begäran med tanke på att mellan 64 000-94 000 asylsökande väntas komma till Sverige 2015. Liknande prognoser gäller fram till åtminstone 2018 – en tid inte helt olik den under Balkankriget.
Det finns många goda argument för varför det är moraliskt riktigt att välkomna människor på flykt, alla kostnader till trots. Samtidigt vore det direkt verklighetsfrånvänt att inte föra en öppen diskussion om var pengarna ska hämtas, särskilt under en mandatperiod då partierna tävlar om vem som kan nalla minst skattekronor från statskassan.
Någon sådan syns emellertid inte till i svensk debatt, vilket skvallrar om att migration fortfarande är ett ämne som de flesta politiker inte kan närma sig utan en ängslighet som mest tycks leda till känslostormar, med allmänhetens misstro mot det politiska etablissemanget som följd.
Svenskarna är trots allt vana med att politik i huvudsak är en fråga om kronor och ören – man kan knappast förvänta sig att väljarna skulle ha överseende med att inte diskutera finansiering i frågan om asyl och migration.
Därför går vägen till väljarnas långsiktiga tålamod genom att anamma statsministerns insikt om att öppna hjärtan också kräver en mer öppen plånboksdiskussion. Alla andra inställningar till migrationsfrågan får i fortsättningen sägas vara det som verkligen spelar sverigedemokrater i händerna.