En valberedning bereder val. Det innebär att det inte är självklart att valberedningens val går igenom när årsmöten, kongresser eller andra beslutande organ sammanträder för att välja representanter.
Medlemmarna eller delegaterna kan således underkänna valberedningens arbete.
Under hela perioden som det socialdemokratiska inbördeskriget rasat, från det att Sahlin meddelat sin avgång till vapenstilleståndet då Berit Andnor likt en katolsk kardinal lät vit rök stiga upp ur skorstenen på det Sixtinska kapellet - eller var det Sveavägen 68 (?), har det låtit som att valberedningen är allsmäktig.
Kanske bryts vapenstillståndet under veckan - men det är föga troligt. Nu sluter man sig samman, sådan är den av partifäderna givna kulturen. Nu när partiledaren är utsedd är det andra poster och förtroenden som ska delas ut eller dras in. Det gäller posterna i Socialdemokraternas "mäktiga" verkställande utskott.
Enligt somliga nyhetsbyråer ska Mikael Damberg dessutom efterträda Tomas Östros som ekonomiskpolitisk talesperson.
Såväl Östros som Ylva Johansson sparkas nu ut ur VU av valberedningen. De har dock i en inte allt för avlägsen tid gjort sken av att vara intresserade av att fortsätta att leda Socialdemokraterna. Trots detta väljer de att acceptera att valberedningen vill sparka dem. Det är givetvis deras val och sådana ska respekteras. Samtidigt finns det något djupt osunt - och det präglar hela den svenska politiska kulturen - i att acceptera valberedningar som vore de partikongresser.
Interndemokrati i personfrågor är i dag ett kuckelurande i en sluten intim krets. Kan det verkligen vara bra?