Listan kan göras enormt mycket längre än så här. Men det är ett axplock av frågor som kommunpolitiker på ett eller annat vis kan komma att behöva hantera. För varje förslag och varje fråga ska det tas ställning i lokalföreningar, partigrupper och kompromissas i partisamarbeten.
I Sveriges riksdag är frågorna ofta mer övergripande, men likväl - sakfråga staplas på sakfråga. Beslut ska tas. För politikerna gäller det då att hitta en linje så att åsikterna i sakfrågorna håller ihop. Till sin hjälp finns grundidén som partiet har och som politikerna attraherades av en gång när de gav sig in i det politiska livet, och som de förhoppningsvis fortfarande attraheras och inspireras av.
När ett parti bildas, är det inte sällan utifrån grundföreställningar och en idévärld om hur man vill förvalta, reformera eller revolutionera ett samhälle. Det finns givetvis enfrågepartier och intressepartier, men också sådana kan växa in i ett större idébygge efterhand - som Centerpartiet och Sverigedemokraterna till exempel.
De två klassiska huvudkonkurrenterna i svensk politik, Moderaterna och Socialdemokraterna, har djupa rötter tillbaka i 1800-talets och det tidiga 1900-talets politiska strider. Kanterna har slipats av ordentligt sedan dess. Även om dagens nymoderater och högersossar strävar mot den politiska mitten och kanske inte alltid är de bästa vårdarna av sitt eget idégods, bär de med sig ideologin i sina respektive program och olikheterna är tydliga.
För att göra några mycket snuttifierade konstateranden: Kollektivismen, tron på den starka staten, det höga skattetrycket, förmynderiet, regleringarna och en stor offentlig sektor är alltjämt delar i den demokratiska socialismens idévärld. Strävan mot ökad medborgerlig frihet, lägre skattetryck, tron på människans egen förmåga, valfrihet, avregleringar och privatiseringar är alltjämt viktiga delar i en liberalkonservativ syn på världen.
Med detta sagt är det ingalunda så att partierna aldrig möts i sakfrågor. Men utan ideologin som rättesnöre och riktpekare när sakfrågor diskuteras och beslut tas blir politiken till ett löst tyckande, ett famlande i mörkret helt utan nattlampa och ledstång.
"Sambandet mellan ideologi och praktisk politik (är) så starkt, att en vilsenhet inom ideologin försvagar partiets möjligheter att fungera som den drivande kraften i samhällsutvecklingen", har framlidne S-ledaren och mångårige statsministern Tage Erlander sagt vid något tillfälle. Det finns anledning för representanter i såväl det gamla som i det nya arbetarpartiet i vår kommun att fundera över detta citat under de närmsta dagarna.
Det finns pragmatiker i varje parti, sådana som är beredda att överge ideologi, grundvärderingar, partitraditioner och värdegemenskaper för att verka för kommunens, landstingets eller landets bästa, som det uttrycks. Men ville dessa pragmatiker inte sin bygds eller sitt lands bästa då de anslöt sig till sitt parti eller sin allians, vars ideologi eller gemensamma tankegods de värnat tidigare? Som om strävanden, idéer och ideologi endast är en lyx som man kan ägna sig åt i goda tider.
Och om pragmatismens lov hellre sjungs än idéernas, varför satsades det inte på en karriär i tjänstemannakorridorerna?