Efter att landets nyhetsredaktioner fått kritikens glödande eldgaffel i baken sedan det blivit plågsamt uppenbart att deras journalister har svårt att dölja sina sympatier för vänstern i allmänhet och de gröna i synnerhet, har sommaren bjudit på minst sagt intressanta uppslag om de gräsrötter som bär Miljöpartiet.
Tidigare i år uppdagades hur riksdagsledamoten Jan Lindholm givit riksdagens utredningstjänst i uppdrag att utreda förekomsten av så kallade chemtrails i Sverige – det vill säga konspirationsteorin som bygger på att kondensationsstrimmor från flygplan i själva verket är giftiga kemikalier som medvetet sprids av främmande makter. Därefter uppmärksammades kommunpolitikern Mikael Trolin med att obekymrat kalla den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali för husneger, på grund av hans partisympatier. Detta strax efter det att MP:s gruppledare i riksdagen, Mehmet Kaplan, liknat de politiska extremister som reser till Syrien för att bedriva jihad vid svenska frivilliga under finska vinterkriget.
Även om varje enskilt exempel är tillräckligt uppseendeväckande för att ställa frågan om MP verkligen har någon som helst kontroll över de åsikter som frodas bland deras folkvalda, har ingen blivit så uppmärksammad som riksdagskandidaten och tillika Femen-aktivisten Jenny Wenhammar. Så särskilt märkligt är det knappast. Det var nämligen hon som, tillsammans med tre andra, barbröstad störde statsministerns tal i Almedalen för att uppmärksamma den omdiskuterade gruvbrytningen i gotländska Ojnareskogen.
Tilltaget frammanade en smärre kris inom MP. Förvisso sympatiserar partiledningen med civil olydnad som ett verktyg i den globala kampen för demokrati, men var den sortens aktivism verkligen förenlig med partiets riksdagskandidater? Svaret blev slutligen nej. Wenhammar ställdes inför ett ultimatum – att lämna aktivismen eller partipolitiken bakom sig. Eftersom hon inte kunde lova partiledningen att hennes engagemang utanför partiet uteslöt fler manifestationer, beslutade man under helgen att dra tillbaka hennes kandidatur som riksdagsledamot för valkretsen i västra Skåne (Expressen 21/7).
Att utesluta Wenhammar är rätt och visar på politisk mognad inom partiledningen. Det är inte lämpligt med riksdagsledamöter som anser det rimligt att barbröstad störa andra partiers demokratiska aktiviteter. Då har man missförstått något fundamentalt med demokratin; nämligen att den även ger meningsmotståndarna rätten att fritt bedriva opinion. Eller för den delen att demokratiska val innebär att oppositionspartierna respekterar riksdagsmajoritetens makt över politiken. Och visst finns en demokratisk sprängkraft i den civila olydnaden, men bara så länge aktivisterna bakom den är beredda att ta det straff som kommer med brottet – en lärdom som nu torde ha sjunkit in hos den avpolletterade Wenhammar.
Om sommarens ytskrapning av medias gröna kelgris lett fram till dessa genanta episoder för partiledningen, borde nyhetsredaktionerna se det som sin givna uppgift att fortsatt granska de åsikter som döljer sig under den mossa, vilken fortfarande frodas i medieskuggan över MP.