LEDARE: Olyckskorpar, nej tack

Volvo-affären är i princip i hamn, det blev inte staten som tog över och fick ägaransvar för en multinationell biltillverkare. Det blir inte staten som får putta in miljarder och åter miljarder för att hålla en förlusttyngd bilfirma under armarna. Game, set och match. Kanske inte, i alla fall inte ännu. Det verkliga avgörandet kommer på valdagen, räkenskapens dag. Maud Olofsson och hennes centerparti har tagit mycket stryk under de senaste årens bilbekymmer. Hon har fått personifiera den dygdiga avhållsamheten som stått upp mot alla rop på statssubventioner och statsövertagande. Det har onekligen varit otacksamt och hennes roll har stundtals verkat vara att få ta emot oppositionens ständiga straffsparkar och frislag. Att den som säger att man skall sitta lugnt i båten lätt framstår som kall och oengagerad är lika självklart som att den som vill spilla miljard på miljard över en förlustindustri gärna framställer sig som den goda fen som räddar allt. Utom statsfinanser och långsiktiga jobb. Men det säger man inte. I grund och botten handlar bilaffärerna om vad som skall gälla i landet: om staten skall ta över (förlusttyngda) företag och hålla dem under armarna eller sätta neutrala spelregler är en mycket grundläggande fråga om näringsfrihet. Vi har en lång historia av framgångslös statsintervention bakom oss. 1970-talets miljardrullning till varven är ett exempel. Då gällde samma diskussion som nu, det var tufft att hålla emot. Varvssagan slutade med att varven utraderades, om det var tack vare eller trots stort statligt stöd kan man tvista om, men historien visar att det inte lönar sig för staten att hålla krisbranscher under armarna. Bättre att överlåta det till de som faktiskt finns på marknaden och som vågar se vad som långsiktigt kan bära sig och vad det är värt. Den bedömningen har nu Geely gjort om Volvo, precis som tidigare Spyker om Saab. Så måste det vara, kommersiella företag gör affärsöverväganden och agerar utifrån det. Motsatsen att politiker gör politiska överväganden om företag går inte ihop i det långa loppet. När även denna affär gått i lås kan man naturligtvis fundera över vad den har kostat. Helt visst är att den tagit mycket tid från en nyckelminister i regeringen som hade utlovat att leverera omfattande regelförenklingar för företagen. Av det bidde det en tumme, men kanske är de vallöftena recirkulerbara till i höst. Att ha bidragit till att lotsa fram affärer som stoppat statligt övertagande av större företag är å andra sidan inte fy skam. Förhoppningsvis gör väljarna samma värdering och ser helheten. Ett statsövertagande hade blivit en lång, dyr och komplicerad historia. Och att nästa gång kunna säga "vad var det jag sa" till olyckskorparna i oppositionen är nog inte bara en befriande känsla för en minister, det är också ett bra ess i rockärmen nästa gång staten skall ta över ett förlustföretag.

Ledare: Olyckskorpar, nej tack

Vad var det jag sa? Och sa, och sa och sa? - Verkar inte orimligt att Maud Olofsson tänker i dag.