I helgen smyckas kyrkogårdarna och minneslundarna runt om i landet med ljus, kransar och blommor och många samlas med nära och kära för att minnas dem som inte längre finns bland oss. Alla helgons dag kan vara en sorgens och saknadens dag, men också glädjens och tillförsiktens dag. I varje människas process att komma över den omedelbara sorgen efter någon man mist, finns mängder av olika känslor - negativa och dystra, liksom positiva och glada. Man minns och gråter, man minns och skrattar.
Livet, döden och existentiella frågor kring dessa ytterligheter i blivandets och varandets mysterium kan teoretiseras och göras till svåra intellektuella och teologiska spörsmål. Sådana är de till sin natur. Likväl är de högst närvarande för de allra flesta av oss.
Det enda vi med säkerhet vet om vårt liv i den form det nu finns, är att det kommer att ta slut. Vi har det alla gemensamt med de vackraste modellerna, de mest vältränade idrottsmännen, de skarpaste hjärnforskarna och de mest korrumperade politikerna - vi ska alla dö.
Förhållningssättet till vår egen dödlighet speglar sig inte sällan i hur vi pratar om andras död. Oron och rädslan dämpas för stunden av att inte tala om det svåra och oundvikliga. Bättre att ta en dag i sänder. Det är ändå inte aktuellt på ett tag för den där oundvikliga spelomgången schack med döden.
Och när döden väl har inträtt är många närstående reserverade inför att ta hand om den. Sverige är ett av de länder i världen där det går längst tid mellan dödsfall och att kistan eller urnan kommer i jorden.
Om vi låter bli att tala om döden och vår dödlighet, ger vi i stället känslan och inbillningen om vår odödlighet, ett övertag. Hur bra är det? För somliga är det säkert en högst nödvändig strategi - för andra ett ignorerande av något väsentligt.
I vår tid när sjukvård och begravningsentreprenörer förhållandevis snabbt skiljer den nyss avlidna ifrån de levande i familj eller vänkrets, är inte döden lika fysiskt närvarande som den var förr. I en annan tid då det var mycket vanligare att människor avled i hemmet med de närmaste omkring sig, var det i princip omöjligt att undgå dödens ansikte. Det kanske inte var bättre förr, men varandets mysterium och dess slut gick inte att undvika på samma sätt som i dag.
Oavsett hur skrämmande vi tycker att döden är för oss själva och för andra, blir den inte mindre skrämmande av att inte tala om den.
Var sak har sin tid i livet - och döden är i själva verket en högst påtaglig del av livet.
Som det står skrivet i Predikaren i Bibeln:
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp.