I Aftonbladet upptog det stora nyhetsuppslaget artiklar om att den ekonomisk-politiske talespersonen för Folkpartiet, riksdagsledamoten Carl B Hamilton, uttalat sig positiv till en sammanslagning av de borgerliga partierna. "Jag tycker man ska slå ihop de borgerliga partierna till valet 2018, och på vägen kan man inför valet 2014 bilda en valallians", hade Hamilton sagt i TV4 på onsdagskvällen. Nyhetsvinkeln i Aftonbladet var också en annan - uppgifter till kvällstidningen gjorde gällande att Hamilton sedan blivit uppläxad av Jan Björklund med anledning av detta.
Inte nog med det. På samma tidnings debattsida stormade ordföranden i Liberala kvinnor, Bonnie Bernström, ilsket och anklagande mot Folkpartiet och den jämställdhetspolitik som förs och undrade om feminismen numera endast är ett minne blott i partiet.
Som om detta inte var nog. I Expressen gavs utrymme för en debattartikel från Liberala ungdomsförbundet, en debattartikel som är det närmaste man kan komma ett avgångskrav riktat mot partiledaren, utan att med ord kräva avgång. Birgitta Ohlsson kan rädda Folkpartiet, konstaterade ungliberalerna och satte i sin text en bild av ett folkparti i identitetskris.
Till viss del har de rätt vad gäller identitetskrisen. Den socialliberala traditionen har i den mer allmänborgerliga kravretorikens tidevarv kommit i skymundan. Detta har varit till gagn för borgerlig samverkan och regeringsskifte men dessvärre inte för den interna ideologiska själen. Livsstilsliberalerna söker sig inte till Folkpartiet i första hand, utan till Miljöpartiet. För folkpartisterna på vänsterkanten är det onekligen ett problem.
Men vore det inte mer intressant att diskutera just detta, istället för att på partiets dag i Almedalen peka ut en efterträdarkandidat till Jan Björklund. För det illa förtäckta avgångskravet är nämligen helt opåkallat. Det har inte inträffat något som föranleder en partiledardiskussion och spekulationer om efterträdare just idag - opinionssiffrorna är stabila, om än låga, inga skandaler eller olämpliga uttalanden har skett i närtid.
Istället för att lyfta fram vad FP hittills gjort på jämställdhetsområdet i regeringspolitiken, undrar Liberala kvinnor om feminismen ens finns kvar i FP. Istället för att diskutera hur Folkpartiet kan växa och hur socialliberalismen kan ges större grogrund, härjar Hamilton om partisammanslagning. Istället för att diskutera identiteten och den socialliberala själen, ventilerar ungliberalerna sitt missnöje med partiet och utser sin partiledarkandidat.
Inget av detta är särskilt konstruktivt. Särskilt inte en dag som igår då det fanns alla chanser att exponera partiutspel, så som de intressanta och vettiga tankarna på en ny, friare och samtidigt tryggare arbetsmarknadsmodell som presenterades av Jan Björklund och Erik Ullenhag under gårdagsförmiddagen. Eller för all del annat, för att förstärka och förbättra bilden av partiet och dess själ.
Å andra sidan är väl just personmotsättningar och stridigheter väsentliga delar av den folkpartistiska själen.