Den satellitförsedda långdistansraketen som skickades iväg blev inte långlivad. Bara några minuter efter uppskjutet sprängdes den. Misslyckandet var totalt. Det blev med andra ord inte någon lyckad start på en weekend som i övrigt kommer att präglas av firandet av landsfadern Kim Il Sungs hundraårsdag.
För omvärlden är det givetvis en positiv nyhet varje gång den nordkoreanska diktaturen ger sig själv en snyting, men samtidigt är osäkerheten som de lynniga ledarna i Pyongyang sprider genom sitt vapenskrammel, obehaglig och negativ för regionen.
Nordkorea är onekligen en av de kvarvarande skurkstaterna, världens mest slutna stat som terroriserar sin befolkning genom svält, åsiktsförtryck och ofrihet.
Det finns politiker på världsscenen, såsom USA:s president Barack Obama, som har en positiv inställning till att försöka möta de nordkoreanska ledarna med löften om bistånd och matbistånd om de upphör med sitt vapenskrammel.
I längden håller det inte. Det nordkoreanska intresset och viljan till rustning och aggression är större än intresset för den egna befolkningens väl och ve. I Pyongyang är makthavarna inte villiga att samarbeta med andra. De fortsätter trots internationella protester och sanktioner att föra sin inhumana politik mot den egna befolkningen och mot sina grannar och omvärlden. Därför är det helt i sin ordning att Barack Obamas utmanare om presidentposten, republikanernas Mitt Romney kritiserar Obama för den Nordkoreapolitik han fört.
Obamas goda vilja räcker inte. Den paranoida kommunistiska regimen lovar stort och håller smått.