Trenderna i svensk inrikespolitik är inte unika utan återfinns i flera europeiska länder. Till exempel är det inte bara den svenska socialdemokratin som brottas med sin identitet. Samma debatt som rasar i den svenska arbetarrörelsen återfinns hos de tyska kamraterna och hos Labour-partiet i Storbritannien. Industrisamhället finns inte längre och striden gäller vilka delar av den gamla ideologin som ska tas med in i den nya tiden. Att de svenska Socialdemokraterna just nu är upptagna med att debattera partiets framtida inriktning betyder inte att de är uträknade som en politisk kraft. Det var inte länge sedan som opinionsundersökningar visade att 40 procent av väljarkåren var beredd att rösta på dem.
2011 kommer bli något av ett ödesår för Socialdemokraterna. Den nya partiledare man väljer kommer att leda arbetarrörelsen i valet 2014. Om man lyckas få fram en kandidat som kan tävla om mittenväljare kan Moderaterna få en hård match.
2010 var också året då ett nytt parti kom in i riksdagen. När SVT på valnatten rapporterade från Sverigedemokraternas valvaka fick svenskarna se ett pubertalt segerrusigt spektakel. Det spektaklet ser nu ut att vara i riksdagen för att stanna under kanske lång tid. Vad det innebär återstår att se. Men Sverigedemokraterna har redan visat att de kan samarbeta bra med den rödgröna oppositionen och att man delar mycket av synen på vad regeringen gör fel. Risken är att ett effektivt röd-grön-gult "paprikasamarbete" betydligt kan försvaga regeringen.
En utveckling som eventuellt skulle kunna hindra Sverigedemokraternas inflytande på politiken är om Miljöpartiet nästa år väljer språkrör som tillhör den liberala fåran av partiet och som gärna samarbetar med regeringen. Stalltipset är dock att så inte sker. Gustav Fridolin är en av favoriterna och den troliga utvecklingen är att Miljöpartiet förtydligar en anti-liberal position.
Hittills är det få eller inga som har spått en splittring av alliansen innan nästa val. En sådan skulle dock kunna inträffa. Det torde stå alltmer klart för de borgerliga stödpartierna att det är Moderaterna som tjänar på allianssamarbetet. Om till exempel Kristdemokraterna och Centern inte hittar nya roller kan desperationen utlösa inre revolter. I politiken bör ingenting tas för självklart.
Man kan säga vad man vill om den svenska demokratin, men den är mer levande och mer spännande att följa än kanske någonsin tidigare. 2010 var ett händelserikt år och 2011 lär inte bli annorlunda.