Med valförlusten avgick den siste av de fyra mästerarkitekterna bakom Nya Moderaterna. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sven Otto Littorin och Ulrica Schenström. Alla är borta från rikspolitiken och i veckan utannonserades en extrainsatt partistämma. Den sjunde mars är datumet då vi vet vem som blir ledare för Moderaterna.
Arvet är tungt och kandidaterna många. Det mesta talar dock för att kampen slutligen står mellan riksdagens gruppledare Anna Kinberg Batra, infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Bakom namnen döljer sig emellertid en betydligt större strid, nämligen den moderata politiken.
Pedagogiskt förenklat står det politiska vägvalet mellan Nya och Moderaterna. Med det sagt om man ska fortsätta på den inslagna vägen, eller återgå till traditionell moderat politik. Alltså en politik byggd på stort försvar och låga skatter, snarare än på att rusta den svenska välfärdsmodellen.
Reinfeldts lärjungar skulle argumentera för sin sak med att M, med sina 23,2 procent, genomför ett av sina bästa val genom tiderna – en tydlig indikation på att den nymoderata vägen är den rätta.
Den reinfeldska politikens belackare skulle troligen invända att man inte kan leva på gamla meriter. Tvärt om kan man på god grund hävda att valresultatet är en katastrof i förhållande till 2010. Dessutom kan man ifrågasätta hur lyckosamma de sista fyra åren var för Alliansen. Visst, regeringen var mästerlig på förvaltning och lämnar efter sig ett land som sällan mått bättre, men den första mandatperiodens ideologiska glöd och reformvilja hade helt brunnit ut. Skulle förnyelsen även bli linjen för de kommande åren, blir det inte så mycket tal om ny politik utan mest att sörja den storhetstid som en gång var. Ännu ett närmande av socialdemokratin, således.
Eftersom båda sidor har sina poänger är det önskvärt att partiet, oavsett dess framtida ledarskap, landar i en tacksam kompromiss.
Nya M:s främsta förtjänst är att de gjorde moderat politik begriplig för medelsvensson. Det är en lärdom som nästa regim måste bära med sig. Framtidens moderata rörelse kan inte osa av den vardagsfrämmande elitism som plågade partiet under Carl Bildt och Bo Lundgren. Det får dock inte misstas för att politiken ska stå på annat än en fast ideologisk grund. Eller att politiken ska marknadsföras av andra än begåvande företrädare som inte bara kan kränga partipolitiska floskler, utan som också kan sin moderata politik.
Just bristen på kompetens är ett utfall av den hårda utgallring som följt förnyelsen. Reinfeldt skaffade sig många fiender bland moderata traditionalister, genom att köra över dem och vända profilfrågor som försvaret ryggen. M har på så vis förlorat stora delar av sina ideologiskt medvetna väljare, sin intelligensbank. Deras förtroende måste återvinnas om partiet ska vara det fortsatt givna alternativet för borgerliga väljare och tillräckligt starkt för att leda en opposition stridbar nog att återfå regeringsmakten 2018.
För att nå dit måste moderater med återvunnet självförtroende lyfta käpphästar som stärkt försvar, fortsatta inkomstskattesänkningar och privata alternativ i välfärden. Men det måste ske utan det öppna förakt mot välfärdsstaten som tidigare främmandegjorde högern för mittenväljare, vilka till syvende och sist varit helt avgörande för det senaste decenniets framgångar.
Den moderata ödesfrågan handlar alltså inte lika mycket om att välja mellan Nya och M, som att välja en ledare med insikt om att båda delarna av partiet måste blidkas.