LEDARE: Nu och i morgon eller 1950?

När landsbygdsskolornas vara eller icke vara diskuteras är det två diskussioner som förs parallellt. Dels frågan om skolorna i sig och dels om landsbygdens villkor. I den här diskussionen går det inte att isolera det ena fenomenet, utan allt måste ses i sitt sammanhang. Kommunalrådet Harald Hjalmarsson och Moderaterna är tydliga om sin inställning till antalet skolor i kommunen - bland annat på debattplats i gårdagens VT. Partiet kommer att verka för ett beslut om färre skolor i kommunen. Det är djärvt av Hjalmarsson att han är tydlig men det är samtidigt ärligt och sådant bör premieras av väljarkåren. Samtidigt vill Moderaterna öka anslagen för landsbygdsutveckling i kommunen. Man kan också göra som Centerpartiets Mats Hugosson, sväva på målet och hänvisa till utredningens kommande resultat och vikten av en noga genomförd konsekvensanalys. Det kan måhända låta seriöst och genomtänkt. När Hugosson uttalat sig i VT och på vt.se verkar det som att han inte vill att några skolor ska läggas ner, samtidigt verkar han inse att han eventuellt kommer tvingas göra det. Jobbigt läge. För att inte svika landsbygdsväljarna blir därför beskedet varken tydligt eller särskilt lyckat. Hade Hugosson varit riktigt seriös hade utredningen om kommunens skolsituation varit genomförd och presenterad. Då hade inget parti kunnat smita undan, utan alla tvingats ta ställning - öppet och tydligt inför väljarna. Så kom i stället initiativet Byskolan till. Landsbygdens folk ska samlas i kampen för sina byskolor, är tanken. Kanske är det en framgångsidé, även om byskoleinitiativet både är sent tillkommet och oklart vad det egentligen innebär. Att låsa fast landsbygdens öde vid den enskilda byskolan är inte riktigt sakligt - för om byskolan är grunden för landsbygdens framgång och befolkningsväxt, borde ju landsbygden krylla av kottar, med tanke på antalet landsbygdsskolor. Det tjänar inget till att sticka under stol med hur läget ser ut. Skolor byggdes i en annan tid, för den tidens behov och på de platser där barn fanns. Dessutom såg kommunikationerna väsentligt annorlunda ut 1950 i jämförelse med i dag, vilket också Hjalmarsson lade fram i sin debattartikel i gårdagens tidning. Verkligheten måste styra kommunpolitiken. Givetvis är det bra om kommunpolitiker har visioner, men då bör de vara inriktade på framtiden och inte grunda sig i barnstatistiken för 60 år sedan. För somliga väljare på landsbygden är valet säkert svårt - ska rösten läggas på det parti som stämmer mest in på min helhetssyn, eller ska jag rösta för att mina barn ska ha nära till sin skola. Detta dilemma står säkert en och annan inför. Frågan är dock större än så, den handlar om hela landsbygdens överlevnad. Och då är det andra frågor än den om en skolbyggnad som torde vara avgörande. Sådant som en aktiv näringslivs- och företagarpolitik, god kollektivtrafik, bra och säkra vägar och vettiga priser på biltrafik och frakt; listan kan göras lång. Lokala frågor är i själva verket inte enbart
lokala - Sverige och världen hänger ihop.

Ledare: Nu och i morgon eller 1950?

Inget indikerar på en befolkningsexplosion på landsbygden i Tjust – förutom de gamla skolbyggnaderna. Politiken måste kunna omprioritera efter dagens och morgondagens behov.