Få ögonblick i svensk historia kan ha varit lika känsloladdade som när general Georg Carl von Döbeln höll sitt avskedstal till den finska armén i Umeå, den åttonde oktober 1809. Befälhavaren för styrkorna i den hopplösa kampen mot Ryssland under Napoleonkrigen, berättar om utfallet av fredsförhandlingarna – Finland ska frångå Sverige. Ett rike bröts itu och blev med tiden två, precis som den armé vilken kort därefter vandrade tillbaka över den nya riksgränsen, vid Torneå.
Döbeln lämnar emellertid den slagna hären med en hoppfull förvissning: kamratskapen mellan svenskar och finländare, den ska bestå – ty våra länders öden befinner sig enligt generalen i en ”oupplöslig förening”.
Sant är att berättelsen om det svenska till mångt och mycket varit den om det finländska, även efter separationen. Särskilt i fråga om säkerhetspolitik och synen på ryska ledare med en till synes omättlig makthunger. I tisdags kom dessutom ett besked som kan vara början på en återförening av den gamle generalens arméer.
Försvarsminister Karin Enström och hennes finländske motsvarighet Carl Haglund kallade till en gemensam presskonferens – länderna ingår ett långtgående försvarssamarbete.
Redan under Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen talade såväl Fredrik Reinfeldt som president Sauli Niinistö varmt om ett fördjupat samarbete. Då nämnde man främst materielområdet, för att kunna hålla ned försvarskostnaderna. Tisdagens besked är betydligt mer omfattande och innebär att samarbetet och samövningen ska öka markant inom alla försvarsgrenar. Likaså utbyte av information och gemensam bevakning av Östersjön. Utöver detta tillkommer utvecklandet av nya vapensystem och förband. Utredningen om samarbetet sätts i gång omedelbart och kommer att påverka försvarsbeslutet 2015.
Även om det bilaterala försvarssamarbetet är mycket välkommet i en värld som på kort tid blivit allt mer otrygg, bör man påpeka att det är utfallet av en nödtvungen kompromiss. Sedan den svenska solidaritetsförklaringen 2009 – då neutralitetspolitiken i praktiken upphörde – har regeringens avsikt varit att bilda ett långtgående nordiskt försvarssamarbete. Ambitionen har delvis gått i stöpet. Dels på grund av misslyckade materielsamarbeten med bland annat Norge, dels eftersom de västskandinaviska länderna redan har ett militärt samarbete genom sitt medlemskap i Nato.
Finland är det enda land som svarat på den svenska solidaritetsförklaringen, men inga militära allianser är formella förrän de är författade i bläck. De har våra västliga grannländer varit tydliga med, som inte ger några försvarsgarantier till länder utanför Nato. Innebär det svenskfinländska samarbetet en formell försvarsallians i krigstid? Det är oklart. Risken finns dessutom att Nato-motståndare kommer utnyttja samarbetet för att försvåra en debatt om svenskt respektive finländskt medlemskap i den transatlantiska försvarsalliansen. Det gör vår del av världen fortsatt sårbar om tsaren skulle knacka på dörren, vilket kan ske snarare än någon anar.
Medan Europa lågmält högtidlighöll Europadagens fredsbudskap under fredagen, paraderade Putins pansar på Röda torget för att minnas segern i det stora patriotiska kriget, som andra världskriget kallas i Ryssland. En manifestation som i år är lika mycket en triumfatorisk marsch för de territoriella nyförvärven i Ukraina, som för den rödbruna statsideologin vilken på allvar vaknat till liv genom den senaste tidens världspolitiska tumult.
Tankesmedjan Frivärlds grundare och tillika moderate riksdagsledamoten Mats Johansson har konstaterat i sin ”Kalla kriget 2.0” att konflikthärden tids nog kommer att sprida sig till Baltikum. Har han rätt kommer våra länder tvingas in i konflikten, inte minst med tanke på Sveriges dominerande ställning i Östersjön.
Döbelns arméer må ha tagit några viktiga kliv mot att återförenas genom det fördjupade försvarssamarbetet. Men så länge det är oklart om alliansen gäller både i krig och fred, kan en anslutning till Nato inte uteslutas.