Årets tema är Norden i globaliseringens tidevarv. Vad Katrin Jakobsdottir ville peka på var att det inte är något nytt att vi nordbor dras över en kam. Ju längre bort från Norden vi reser, desto mindre betyder det nationella och ju mer det nordiska. Så verkar det alltid ha varit.
Att amerikaner, sydeuropéer och asiater envisas med att bunta ihop oss till ett enda folk beror inte på att de skulle vara fördomsfulla eller okunniga. Kanske är det till och med så att de känner oss nordbor bättre än vi känner oss själva. Att de ser oss som en enhet beror på att de tydligt ser att vi i grunden delar en och samma kultur.
Medan politiker hemma i Sverige gärna vill lyfta fram det nationella som unikt, envisas omvärlden med att baka ihop oss med våra grannländer.
Socialdemokrater får ursäkta, men i utlandet talar man inte om den socialdemokratiska eller ens den svenska välfärdsstaten. Man talar om den nordiska. Likaså får moderater ursäkta, för i utlandet talar man inte om välskötta statsfinanser av ett Anders Borgskt snitt, utan av ett nordiskt.
När länder jämförs i olika rankningar brukar de nordiska länderna nämligen följa varandra som en klump. Europas mest välskötta ekonomier ligger alla i Norden. Gini-koefficienten, som ska beskriva social och ekonomisk jämlikhet, pekar ut Sverige och Danmark som världens mest jämlika länder.
I Transparency Internationals rankning av de mest korruptionsfria staterna är Finland, Norge, Sverige och Danmark bäst. Det är också här vi har störst förtroende för staten och de demokratiska institutionerna.
Samtliga nordiska länder ligger bland de tio där människorna anser sig vara lyckligast. Och när man jämför hur stor tillit människor har för varandra ligger Norden alltid i topp. Det är faktiskt bara i nordiska länder som en majoritet av medborgarna känner högt förtroende för sina medmänniskor.
Det intressanta är att de nordiska länderna är mycket lika i politiskt utfall, trots att deras moderna politiska historia, och deras geografiska och ekonomiska förutsättningar ser så olika ut.
Orsaken bakom likheten kan bara ligga i just det som bokmässan handlar om. Nämligen den gemensamma nordiska kulturen. Det är inte bara det att vi kan förstå varandras språk - med några undantag. I de kulturella uttrycken blottläggs också de gemensamma värderingarna. Ett tydligt exempel är barn- och ungdomslitteraturen. Var någon annanstans i världen finns det en sådan positiv syn på barnet som en självständig person? Redan där, i bemötandet och beskrivningen av barnet, grundläggs en samhällskultur som möjliggör sociala och ekonomiska fördelar.
Den nordiska kulturen skall tas på stort allvar, ty den innehåller många nycklar till det goda samhälle som filosoferna stridit om i årtusenden.