Nedplitade åtgärder rena självklarheter

SVT har gjort en serie reportage där det avslöjades att kriminalvården i Västsverige ibland saknat vetskap om var deras intagna befunnits sig. Personer som fortfarande avtjänade straff har kunnat fira semester vid Medelhavet. Allt medan enskilda företagare  - inte sällan med egna brott i bagaget - fått betalt för att hysa dem på speciella boenden.

Kriminalvården diskuteras i ledaren.Foto: Scanpix

Kriminalvården diskuteras i ledaren.Foto: Scanpix

Foto: PETER MACDIARMID

Västervik2010-10-18 00:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
Med anledning av avslöjandet har nu generaldirektör Lars Nylén sänt en rapport till justitiedepartementet. I rapporten räknar Nylén upp omedelbara åtgärder som kriminalvården ska vidta. Det låter handlingskraftigt och vänner av human kriminalpolitik oroar sig kanske över om åtgärderna kommer att bli allt för drastiska.Farhågorna försvinner dock om man granskar förslagen. Det är inte värre än att kriminalvården i fortsättningen till exempel ska redovisa hur många fångar som befinner sig utanför fängelserna. Vidare ska verket i framtiden besöka de boenden där man ämnar placera fångar. Man kommer att kräva utdrag ur belastningsregistret för personer som tjänar pengar på att återanpassa brottslingar till samhället. Och generaldirektören föreslår också att kriminalvården då och då ska kontrollera om intagna verkligen befinner sig på de orter där de placerats. För oss lekmän låter förslagen självklara. Många av oss kanske till och med trodde att de låg inom de mest basala uppgifterna för kriminalvården. Man kan ju inte sägas ha frihetsberövat personer som man inte vet var de finns. Kriminalvården tycks generellt ha problem att lösa just grundläggande uppgifter. Samma dag som Nylén skickade sin rapport till justitieministern sände SVT Morgon en intervju med professor Leif GW Persson. Denne berättade att han till TV-programmet "Efterlyst" brukade få många viktiga tips från landets fängelser. Intagna ringde helt enkelt från sina mobiltelefoner. Tingestar som man enligt lag inte får ha på anstalt om det inte finns särskilda skäl. Mobiltelefonerna tycks dock vara vanliga. På nätforumet Flashback sägs kostnaden för en mobiltelefon innanför murarna vara femtusen kronor. Ingen stor summa om den intagne kan nyttja den för att exempelvis fortsätta styra knarkhandel eller hota vittnen. Anställda i kriminalvården klagar ofta på att ledarskapet lägger för stor kraft på att kommunicera utåt medan de i stället borde koncentrera sig på den faktiska verksamheten. Det är dock svårt att hitta bevis på att verket är särskilt aktivt. På kriminalvårdens hemsida finns en flik som heter "aktuell debatt". Sista gången den uppdaterades var i december 2009. Uppenbarligen har det sedan dess inte funnits någon debatt i kriminalfrågor. Kanske är det bristen på debatt och granskning som gör att kriminalvården kan existera i sin rosa bubbla. Numer räcker det tydligen inte med att en uppgift regleras i lag. Först när journalister avslöjat att plikterna inte uppfylls vaknar tjänstemännen. Då skriver de ned självklarheter på ett papper och kallar det för omedelbara åtgärder.