EPP var från början en samarbetsorganisation för de kristdemokratiska partierna i de ursprungliga kärnländerna i EU-samarbetet. Partierna ska ideologisk tillhöra den liberal-konservativa och kristdemokratiska fåran och stå till höger i sina hemländers politiska liv.
I takt med EU:s utvidgning har EPP svällt. Och i dag mönstrar samarbetet 73 politiska partier i 40 länder. EPP är största parti i Europaparlamentet, man har ordförandeskapet i kommissionen och regeringsmakten i 16 av de 27 medlemsländerna.
Förutom att man är den partigrupp som har flest väljare bakom sig bär EPP också på ett arv av stort politiskt förtroende. I Västeuropa var det EPP-företrädare som var mest drivande när europasamarbetet byggdes upp. I Östeuropa var det oftast dagens EPP-medlemmar som hade det starkaste engagemanget för demokrati under socialisttiden.
Det finns med andra ord skäl att hålla ett öga på EPP-gruppen. Det är en inflytelserik politisk aktör. Inte minst nu i ekonomiska kristider. Europas mest välskötta ekonomier är alla styrda av EPP-medlemmar. Sverige, Tyskland och Finland är tydliga exempel. I flera av de dåligt skötta ekonomierna har man nyss valt konservativa politiker för att reda ut tidigare vänsterregeringars slöseri. Grekland och Spanien är sådana exempel.
Men hur lika är egentligen partierna? Vilket väger tyngst: ideologi eller nation? När EPP-gruppen höll ett förmöte i Berlin för några veckor sedan fick man känslan av att de nationella intressena väger tyngst. Företrädarna för de sydeuropeiska partierna talade ideligen om mer Europa.
Svenske Gunnar Hökmark frågade retoriskt vad man menade med mer Europa. Europasamarbetet har redan eget parlament, egna handelsregler och tullmurar, ett valutasamarbete, ett utrikessamarbete samt en växande byråkrati. Om man inte klarar den ekonomiska krisen med de till buds stående medlen kommer man aldrig klara den.
Tyske veteranen Wolfgang Schäuble berättade om sina erfarenheter av krishantering i samband med att Östtyskland skulle inlemmas i Väst. Man kan inte tala solidaritet, man måste arbeta solidaritet, påpekade Schäuble. Sedan lade han till den retoriska frågan om Europas stater var beredda att arbeta.
De sydeuropeiska EPP-företrädarna undvek att besvara frågan, men fortsatte att tala om solidaritet, utan att berätta vad de egentligen menade rent konkret. Mer pengar från Tyskland och Nordeuropa, månne?
Kanske kommer den pågående kongressen visa hur långt det är möjligt att finna samsyn. Dock verkar det som att nationellt intresse ofta slår ideologi.