Särskilt påtaglig är saknaden av en centrumnära livsmedelsbutik. Inte minst av kommunens många båtturister som tvingas stappla sig upp för stadens kullerstensgator och långt bort till handelskvarteren för att få tag på nödvändiga dagligvaror. Det blir besvärliga promenader och är det någonting en människa vill undvika under sin semester, så är det krångel.
Faktum är att båtturisternas krångel är ett potentiellt bekymmer för hela kommunen. Allt färre butiker i stadskärnan gör hamnen mindre attraktiv, vilket kan påverka flödet av sommarbesökare, inte minst eftersom konkurrensen mellan ostkustens skärgårdsstäder är påfallande hård. Påverkas turismen minskar genomflödet av potentiella konsumenter, vilket i sin tur gör det svårare för butikerna att överleva. På så vis förstår man hur den onda cirkeln sluts och varför frågan om en centrumnära livsmedelsbutik är ett naggande dilemma.
Många har reagerat och den senaste tiden har ett antal insändarskribenter krävt att lokalpolitikerna ”tar sitt ansvar” för centrumhandeln.
Någon som tycks ha hörsammat denna vädjan är Jon Sjölander (M). Förra året lanserade han sin idé om en ”Östra infart”, det vill säga ett stadsbyggnadsprojekt för att öka attraktiviteten i hamnen genom att bland annat etablera ett handelskvarter och inte minst ett ”ICA-havsnära”. Även om tanken är lockande uppstår problemet med att politiken vare sig kan eller bör besluta om var företag ska bedriva sina verksamheter. För att få en livsmedelsbutik till innerstaden, måste det helt enkelt vara tillräckligt attraktivt för företag som ICA eller Axfood att etablera sig.
En god affärsidé bygger som bekant på att en verksamhet efterfrågas på platsen där man verkar. Med den saken sagd är det västervikarna själva och inte minst deras köpvanor som avgör vilka butiker som finns i stadskärnan eller inte.
Att bygdebefolkningens konsumtionsmönster gör skillnad visar sig inte minst i Mönsterås, som uppmärksammades i tisdagens ledare. Där har man klarat sig undan butiksdöden och den lokala köpmannaföreningen uppskattar att hela 90 procent av butikerna i den lilla köpingen finns centralt och drivs av lokala näringsidkare. Det kan delvis förklaras med att Mönsterås är betydligt mindre och därför inte lika intressant för etablering av stora handelsområden, men det bygger lika mycket på att bygden ser ett värde i den lokala handeln och därför stödjer den aktivt. Det är ett hoppfullt exempel på att en levande centrumhandel är möjligt om bara befolkningen vill, inte minst för skärgårdsstäderna, vars myller av småbutiker utgör en del av dess särprägel och turismvärde.
Centrumhandeln är således ett givet kommunintresse, men man bör vara noga med att det är ett intresse som måste bejakas av västervikarna själva, snarare än någon annan. Eller för att gå rakt på sak, det räcker inte bara med att vilja ha en livsmedelsbutik, man måste även vara beredd att handla i den – även när vintern kommer till viken.