Ända sedan de republikanska primärvalen för ett år sedan, har såväl nyhetsmedier som opinionsbildningens panelhönor nästan dagligen förkovrat sig i det amerikanska valet. Det har diskuterats, analyserats och kandidaters inrikespolitiska agendor har ställts mot varandra. Detta trots att vårt intresse borde ligga i utrikespolitiken. Hur man än vrider och vänder, är det i slutändan den som påverkar oss mest. Men inför valet har just denna del av politiken kommit i skymundan. Dels på grund av den svårlösta krisen men även för att de båda kandidaternas utrikespolitiska agendor är påfallande lika. Vare sig Romney eller Obama skulle genomföra någon drastisk förändring av den utrikespolitiska doktrinen. Det är den inhemska krisen som kommer bekymra presidenten. Därför måste man våga ställa sig frågan om vad de svenska nyhetsmediernas bevakning av det amerikanska valet kostat all annan utrikesbevakning? För även om valet har betydelse, finns det annat som minst sagt konkurrerar.
Om det sker ett viktigt val i väster, sker ett minst lika viktigt sådant i öster. På torsdag inleds det kinesiska kommunistpartiets 18:e partikongress där vicepresident Xi Jinping väntas efterträda nuvarande generalsekreterare Hu Jintao. Enpartidiktaturen har inte bara världens näst största militärmakt utan beräknas också ha passerat den amerikanska ekonomin 2017. Vad det nya ledarskapet innebär för kinesisk utrikespolitik ligger ännu i det fördolda. Klart är att den nya supermakten inte kommer finna sig i att dess globala intressen möts av döva öron.
Även den svenska bevakningen av kriget i Syrien har varit bristfällig. Länge beskrevs det som en demokratisk rebellrörelses kamp mot Bashar al-Assads regim. Det har dock visat sig att denna rörelse är allt annat än enad i sitt uppsåt. Vad som händer när al-Assad faller är fortfarande ovisst. Världen kan bara se på medan FN står splittrat av Kinas och Rysslands fortsatta stöd till regimen. Som ett av Europas viktigaste mottagarländer får kriget stora konsekvenser även för svensk del och nästa år beräknas antalet asylsökande vara den högsta sedan Balkankriget.
Men mest alarmerande är det som sker oss närmast. Ur krisens aska har EU tagit stormsteg mot överstatlighet genom förslag om finanspakt, bankunion och superkommissionär. Tidigare i höstas gick kommissionens ordförande José Manuel Barroso så långt att han hävdade att EU måste gå mot en federation. Trots att denna utveckling på allvar hotar svensk självständighet, saknas den breda debatten om Sveriges roll i framtidens Europa.
Kanske är det senaste årets intensiva bevakning av det amerikanska valet helt motiverad, men det finns goda skäl för att påstå annat. Den amerikanska valrörelsens välregisserade stormar är ofta mer underhållande än verklighetens. För vad är väl en kinesisk vicepresident, syrisk konflikt eller Bryssels byråkrater ställt mot den amerikanska valrörelsens politiska romantik? Det är sant att man aldrig kan överblicka allt, men det skulle vara olustigt om underhållningsvärde visar sig ha betydelse för de svenska nyhetsmediernas utrikesbevakning. Det tål åtminstone att tänkas på, nu när stormen lagt sig.