När självbilden krackelerar

”Vi norrmän förstår inte vad som sker med oss, är budskapet från den nation vi en gång kallade för vårt brödrafolk”. De hårda orden kommer från norska Aftenpostens politiske redaktör Harald Stanghelle (26/10). Han kritiserar svenskarnas fördömande syn på det norska samhällsklimatet som under de senaste veckorna sipprat ut i media. Stanghelle menar att svenskar och norrmän känner varandra allt sämre, men förklaringen kan vara precis den motsatta.

Västervik2013-10-29 00:01
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Det är utnämnandet av den norske fastighetsmiljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstads universitet som fått redaktören att ta till orda. Inte utnämnandet i sig, utan för att en mängd prominenta gäster valde att inte närvara vid ceremonin. Orsaken? Enligt Stanghelle bygger det på att Thon är en öppen sympatisör av missnöjespopulistiska Fremskrittspartiet.

Han menar vidare att det är ett av många exempel då svenska opinionsbildare visat en uppenbar oförståelse för det norska samhällsklimatet. Han syftar bland annat på Özz Nujens utspel om norrmännens syn på romer i Skavlan och att svensk dagspress beskrivit den norska regeringsbildningen, där moderata Höyre lierat sig med Fremskrittspartiet, som att man öppnar dörren till maktens korridorer för rasister. En direkt felaktighet som enligt Stanghelle finner sin grund i svenskarnas trångsynta debattklimat, vilket får honom att ställa sig frågande om huruvida svenskarna och norrmännen verkligen känner varandra.

Stanghelle har rätt i mycket. Framför allt att debatten genomsyras av felaktigheter. Till skillnad från exempelvis Sverigedemokraterna, har inte Fremskrittspartiet sina rötter i högerextrema led och parallellerna mellan partierna bör därför inte bli för långtgående. Dessutom är det riktigt att den svenska debatten inte lämnar utrymme för särskilt många kompromisser. Däremot har han troligen fel i att konflikten mellan brödrafolken skulle handa om allt för stora olikheter mellan länderna.

Snarare bygger det svenska agget och det kompromisslösa ställningstagandet mot missnöjespopulismen på en rädsla för det faktum att vi är mer lika vårt brödrafolk än vad som är bekvämt att erkänna. Det vill säga att missnöjespopulismen numera växer lika ohämmat i de värmländska bruksorter som kringgärdar universitetet i Karlstad, som på andra sidan riksgränsen. Att den rent ut sagt växer över hela landet och att väljartillströmningen främst kommer från politikens mittersta led, utan att vi helt förstår varför.

Utvecklingen får den svenska självbilden, som en humanismens och toleransens supermakt, att krackelera. Vi framstår helt plötsligt som vilka ingrodda norrmän, danskar eller finländare som helst och det går inte för sig, eftersom svenskar inte är några vanliga nordbor. Många förfäktare av denna självbild hanterar dessutom den nationella identitetskrisen genom att projicera sin frustration på våra grannländer, eftersom det är vad som ligger oss närmast. Missnöjespopulismens politiska framgångar i de nordiska länderna blir en spegelbild av vad som sker här hemma. Det förskräcker eftersom Sverigedemokraterna trots allt är långt ifrån samma parti som Fremskrittspartiet, men det motiverar inte den onyanserade kritiken mot våra grannländer.

Det är hög tid för svenskarna att stiga ned från det förra seklets moraliska parnass. Först då kan vi förstå den nordiska missnöjespopulismens framväxt och i bästa fall dra lärdomar som skulle kunna motverka dess framfart hemmavid.

Åtminstone skulle det vara en början på ett nödvändigt läkande av brödrafolkens allt mer infekterade syskonrelation.