När lösningen är värre än krisen

I går inleddes FN:s klimatkonferens i Durban i Sydafrika, COP 17. Förväntningarna är den här gången avsevärt lägre än inför klimatmötet i Köpenhamn 2009. Hoppet om ett bindande avtal som reglerade koldioxidutsläpp, att ersätta Kyotoavtalet som löper ut 2012, grusades då grundligt.

Sydafrikas president Jacob Zuma vid gårdagens öppningsceremonin av klimatmötet i Durban.Foto: Scanpix

Sydafrikas president Jacob Zuma vid gårdagens öppningsceremonin av klimatmötet i Durban.Foto: Scanpix

Foto: Schalk van Zuydam

Västervik2011-11-29 00:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Mötet i Cancun i Mexiko förra året gav också det magert resultat. Och många väntar sig som sagt ett misslyckande även i Durban. Den officiella målsättningen för konferensen är att nå fram till ett nytt avtal, men det målet verkar ingen tro på. Till och med de deltagande miljöministrarna, bland andra Sveriges Lena Ek (C) och värdlandet Sydafrikas Edna Molewa, är öppet pessimistiska.

Misslyckandena har lett till en tydlig frustration bland politiker och klimataktivister. Den internationella politikens beslutsformer upplevs som alldeles för långsamma och ineffektiva för att möta ett så allvarligt hot som den globala uppvärmningen. Man vill ha snabbare och hårdare tag, och börjar snegla på vad som krävs för att åstadkomma det.

Bo Ekman, ordförande för den inflytelserika tankesmedjan Tällberg Foundation, har två gånger sedan 2009, senast i augusti i år, efterlyst en "ny demokratisk världsordning" i debattartiklar i Dagens Nyheter. Forskningsgruppen Gränslös Demokrati, under ledning av filosofiprofessorn Folke Tersman, kom redan 2008 fram till att en världsregering var det enda sättet att rädda klimatet.

Trots att det finns enstaka röster som ropar på en sådan har naturligtvis inte konferensen i Durban på agendan att införa en världsregering. Inte desto mindre finns det en otålighet med demokratins tröghet och nationalstaternas suveränitet som är djupt problematisk.

Vi kan inte ta varje verklig eller upplevd kris till intäkt för att rucka på de principer som vi har slagit fast som viktiga och centrala för vårt samhälle. Det är nämligen, för att uttrycka sig direkt, alltid kris i världen. Är det inte världskrig, svält, kärnvapenhot eller finansiell kollaps så är det global uppvärmning.

Samma olyckliga tendens ses i EU, i spåren av skuldkrisen. En finansiell och politisk integration som inte är planerad eller sanktionerad genomförs som ren krishantering. Principer som hyllas när allt är lugnt och stilla - till exempel principen om att beslut ska tas på så låg nivå som möjligt - tillåts väga synnerligen lätt när de vägs mot kraven på att göra något storstilat.

Namnet Durban har dessutom ingen positiv klang i sammanhanget. Det var där FN:s konferens mot rasism 2001 urartade i en mediebevakad attack mot Israel och väst av en grupp skurkstater. Det värsta som kan hända är således inte att mötet i Durban resulterar i intet. Det vore mer bekymmersamt om mötet resulterade i förakt för staters suveränitet, den demokratiska processen och de liberala värden som ytterst möjliggör både koldioxidutsläpp och att vägra skriva på internationella avtal.

Läs mer om