Aristoteles var övertygad om att människans sanna natur först kom till uttryck när hon engagerade sig politiskt och om så är fallet, är det en synnerligen grym sådan. Åtminstone är det svårt att få ett annat intryck av människosläktet om man följer Netflix succéserie ”House of Cards”.
I dess två säsonger ledsagas tittaren av den amerikanske kongressledamoten Francis Underwood och dennes väg mot presidentmakten; en minst sagt förrädisk stig som kantas av allt från svek till intrigerande och en hel del våld.
Utmärkande för sensmoralen är att den som önskar framgång måste vara beredd att offra allt och genomgående straffas den som faller offer för moralen medan den som istället är beredd att lyda under sina maktbegär, kröns till slutgiltiga segrare av seriens manusförfattare.
House of Cards har tittare i breda led men den svenska politikerkåren har omfamnat serien mer än andra. Sedan den andra säsongen släpptes för några veckor sedan, har den varit det givna samtalsämnet för allt från kommunpolitiker till ministrar på vandring i riksdagens korridorer.
De som hittills försökt sig på att förklara serien popularitet bland makthavare har kommit fram till att dess politiska miljöer skapar ett visst mått av identifikation, men också att den får svenska politiker att framstå som mer moraliskt högburna är seriens karaktärer.
Samtidigt kommer man knappast undan att där också finns ett mått av beundran bland de frälsta. Underwood är trots allt en den partipolitiska handlingens man som inte bara får saker och ting gjorda, utan också tycks bära på ett vinnande recept om hur man blir den främste bland likar i partileden, så nog förstår man fascinationen. Frågan är bara vad man omfamnar för idéer om den amerikanske kongressledamoten får stå som en helgedom för inspiration eller idolisering.
Vill man förstå det tankegods som bär serien måste man vända sig till den tyske viljefilosofen Friedrich Nietzsche. För Nietzsche utgjorde viljan essensen i människans existens, närmare bestämt viljan till makt. Denna ståndpunkt fick honom att förkasta den västerländska, eller rättare uttryckt den kristna, moralen. Nietzsche avskydde dess inneboende element av förlåtelse som i hans tycke förslavade människan och därmed kuvade hennes naturliga maktbegär. Moralen skulle därför vändas ryggen och filosofens uppgift istället bli att skapa en ny sorts individ – övermänniskan. En som ”filosoferar med hammaren och krossar de fagraste av illusioner” på sin väg mot världsherravälde, en ambition som får kosta vad den kosta vill.
Det är emellertid långt ifrån alla filosofer som har en lika krass syn på den mänskliga naturen.
Immanuel Kant är en annan av den tyska filosofins giganter och även om han var några generationer äldre än Nietzsche, motsätter han sig tanken på att det mänskliga skulle ligga i våra drifter. Tvärt om menar han att människans särprägel ligger i att hon står över sina begär. Det vill säga att hon kan försaka sin längtan efter njutning eller utsätta sig för lidande för att upprätthålla moraliska principer. Det kan till exempel handla om att dela med sig av den sista kakan i burken fast man är hungrig, att rädda någon från en brinnande byggnad trots livsfaran eller att man som expedit ger tillbaka växel till kunden som omedvetet betalat för mycket.
Sådana handlingar blir dock inte moraliska per definition, utan bara om de genomförs med den uppriktiga viljan att göra gott. Finns några andra bakomliggande motiv, som att kakdelaren förväntar sig en gentjänst eller att expediten ger tillbaka växeln för att inte riskera ett dåligt rykte, blir handlingen omoralisk eftersom man inte handlar om att göra gott för att göra rätt.
Den stora skiljelinjen ligger alltså i att moral, i Nietzsches ögon, förslavar människan och hindrar henne från att leva ut sin natur. För Kant frigör den istället människan från sina djuriska begär, gör henne rent ut av mänsklig. Troligen är det rimligt att ge dem rätt på varsitt håll.
I House of Cards triumferar den nietzscheanska maktmänniskan och det är fullt möjligt att en del av vår natur bygger på en bestialisk längtan efter makt. Men när Aristoteles talar om människan som det politiska djuret, menar han att politiken drillar henne till att bli en god och moralisk samhällsvarelse – det är knappast en sådan man stöter på i Francis Underwood, snarare är det despoten.
Det sätter fingret på något viktigt – demokrati kräver moral för att inte utvecklas till despoti. Samtidsmänniskan har därför ett medborgerligt ansvar för att upprätthålla ett moraliskt samhälle i rent kantiansk mening, alldeles oavsett om det ligger i den biologiska naturen eller inte.
House of Cards är slutligen välskriven underhållning och ska inte tas för något annat. Den sensmoral som däremot finns att hämta, är att det troligen inte krävs särskilt många vindpustar från samtidens maktmänniskor för att demokratins korthus ska rämna, den stund vi tar vår förmåga att handla moraliskt för given.