Så kom det krig som aldrig skulle komma och avslutade ”La belle époque”. Från skotten i Sarajevo 28 juni 1914 följde den månadslånga kedjereaktion av missförstånd och allianslöften som mynnade ut i det första världskriget. Denna rötmånadsvecka mellan juli och augusti var krigets allra första och symbolisk för den förstörelse och civilisatoriska förruttnelse som fyra år av krig skulle lämna efter sig.
Norden hade under krigets första veckor ännu inte tagit ställning. Skulle man bistå det kulturella broderlandet Tyskland? Eller i stället försvara den anglosaxiska frihandelsdoktrin som gjort kontinenten rik och därmed stötta Storbritannien? Beslutet lät dröja på sig. Trekungamötet i Malmö 19 december 1914 avgjorde dock saken – de nordiska länderna ställde sig neutrala till konflikten. Sverige förskonades således från själva kriget, men lämnades långt ifrån oberört – allra minst en med havet förbunden stad som Västervik.
För en småländsk sjöstad kom det oöverskådliga antal minor som placerats av de krigförande nationerna på svenskt territorialvatten att utgöra den mest påtagliga påminnelsen om kriget. Hundratals svenska sjömän skulle få sätta livet till i kampen mot den nya tidens fabrikstillverkade sjöodjur, vilka bedrev en lågintensiv terror mot såväl folket tills havs som deras familjer hemmavid.
Under krigets senare år skulle emellertid en annan av krigets fasor drabba staden med sin fulla kraft – hungern.
Spannmålsproduktionen hade sedan krigsutbrottet nära halverats på kontinenten, vilket föranledde att prisen på livsmedel steg dramatiskt i Europa. Storbritannien införde dessutom omfattande handelsblockader 1917, som ett svar på det oinskränkta ubåtskrig som inletts av Tyskland. Inga handelsskepp fick riskera att anlöpa tyska hamnar – ett beslut som även skulle drabba Sverige.
Britterna höll nämligen inne på ett antal svenska spannmålsskepp. Orsaken var att man tvivlade på att de nordiska krigssympatierna var så särskilt neutrala. Helt grundlösa var knappast misstankarna. Drottning Victoria var den tyske kejsarens kusin. Hon hade dessutom varit en av de ivrigaste förespråkarna av en svensk-tysk allians. Många svenskar fann tanken lockande eftersom tyskvänligheten var utbredd. En av sympatisörerna var dåvarande statsminister Hjalmar Hammarskjöld, som under blockaderna avsattes eftersom han nekat handelsavtal med britterna och gavs öknamnet Hungerskjöld.
Statsministerns avsked var ett utfall av den så kallade kålrotsvintern 1916-1917. Blockaden i kombination med de skenande priserna fick nämligen den inhemska kålroten, som det fanns gott om, att bli själva symbolen för bristen på livsmedel. Snart var den uteblivna mättnadens mått rågat, varpå historiens ljus oväntat riktades mot Västervik.
Inspirerade av den pågående februarirevolutionen i Ryssland, kapitaliserade arbetarrörelsens revolutionära grenar på den rotfruktströtta opinionen. Västervik kom att stå som det uttryckliga exemplet för en mängd hungerkravaller som svepte över landet. Här lyckades syndikalistledaren F.J. Gustafsson övertyga arbetarna om att inleda en generalstrejk, vilket man också gjorde den 16 april.
På Rådhustorget ställde arbetarna långtgående krav på bland annat åtta timmars arbetsdag, att mer mat skulle skeppas till Sverige och att de som tjänade pengar på prisökningarna skulle beskattas hårt. Därefter upprättades ”förhandlingskommittéer” som genom hot övertygade handlarna om att sänka sina priser på allt från ved till mjölk och bröd. Utfallen beskrevs som en stor framgång av svensk vänster och man uppmanade andra att följa deras exempel.
Många orter svarade och sin kulmen fick kravallerna under sommaren, genom det så kallade Seskaröupproret utanför Haparanda. Där fick militären under några dagar ockupera den norrbottniska ön från revolterande arbetare – allt med inspiration från händelseförloppen i Västervik.
Revolutionen kom emellertid aldrig till Sverige. Det visade sig att svenskarna slutligen var mer intresserade av priset på sina dagligvaror, än av socialism. 1917 års revolutionsförsök hade emellertid lett till sådana slitningar inom arbetarrörelsen att den skulle sprängas senare samma år – kommunisterna kastades ut och bildade det som sedermera blev Vänsterpartiet. Socialdemokraterna vände dock inte Västervikskravallerna ryggen. Tvärt om utnyttjade bland andra den blivande statsministern Per Albin Hansson (S) dem som ett argument för införandet av allmän rösträtt, vilket också kom att ske året därpå.
Om Västervik på så vis bidrog till införandet av den allmänna rösträtten lämnas bäst osagt. Vad som däremot låter sig bevisas är att det stora kriget var så brutalt – så totalt till sitt väsen – att kampen mellan den brittiska liberalismen, den tyska konservatismen och den ryska bolsjevismen är helt avgörande om man vill förstå upptakten till kravallerna i en liten småländsk sjöstad, belägen långt bort från krigsfrontens blodstänkta skyttegravar.