Det var ett brokigt myller av fanor, folkdräkter och söndagskostymer som utgjorde det demonstrationståg vilket målmedvetet marscherade längs med huvudstadens gator den 6 februari 1914.
Till skillnad från vad man kan tro, var denna märkvärdiga skara av tillresta landsbygdsbor inte ledd av några förnäma härförare utan av den uppländske grosshandlaren J.E Frykberg och lantbrukaren Uno V. Nyberg. Frykberg hade två år tidigare gjort sig till rikskändis som verkställande direktör för den ”Svenska pansarbåtsföreningen”, ett civilsamhälleligt initiativ med målet att införskaffa medel till en modernisering av flottan. Insamlingen hade lett fram till den folkrörelse som nu samlat hela 32 000 man från rikets alla hörn till huvudstaden och deras mål var borggården vid Stockholms slott.
Väl framme deklarerade Nyberg inför kungafamiljen, som samlats på en estrad vid borggården, att tågets deltagare, som förr om dagarna, kommit för att enas kring kungen i en allt farligare tid – den stora borggårdskrisen var ett faktum.
Bakgrunden till bondetåget, som man kan läsa mer om något längre fram i dagens tidning, finner man i dåtidens försvarspolitiska debatter. Europas stormakter rustade och känslan av att ett europeiskt storkrig nalkades spred sig som en kall kår längs med ryggraden på stora delar av opinionen, inte minst bland den konservativa landsbygdsbefolkningen.
Detta till trots hade den liberale statsministern Karl Staaff vunnit riksdagsvalet 1911 på att kraftigt minska anslagen till försvaret. Det väckte frustration i de borgerliga leden, vilket bland annat föranledde bildandet av pansarbåtsföreningen. Oppositionen till trots, menade regeringen att hotbilden mot landet var överdriven och att det knappast fanns något förestående krigshot på kontinenten. De väsensskilda uppfattningarna banade vägen för de motsättningar som sedermera kom att leda fram till bondetåget 1914.
Väl samlade på borggården höll Gustaf V sitt beryktade borggårdstal där han visade sitt stöd för bondetågets upprustningsambitioner. Den konservative monarken – som bland annat bidragit till pansarbåtföreningens insamling – gick alltså i direkt polemik med regeringen.
I efterhand har konflikten beskrivits som den sista dragkampen mellan kungamakt och regering under demokratins gryningsår där monarken vann.
Krisen kom att leda till regeringen Staaffs avgång. Istället ersattes den av en konservativ – för att inte nämna mer försvarsvänlig – ämbetsmannaregering ledd av Hjalmar Hammarskjöld, senare känd under öknamnet Hungerskjöld och valet senare samma år skulle bli en närmast triumfartad seger för de konservativa – till stor del på grund av landsbygdens bondetåg mot Stockholm.
Man må tycka ett och annat om själva borggårdskrisen, för i dag kan det framstå som främmande och statskuppsartat att en kung öppet skulle trotsa regeringen. Tiden var emellertid en annan och kungen i någon mening sin armé. Dessutom kan man skrocka litet lagom nervöst åt att regeringens nedrustningspolitik numera har sekellånga anor men faktum är att det inte bara är i den uppenbara försvarsfrågan som de spända februaridagarna blir intressanta för en samtidsdiskussion.
Bondetåget är nämligen, tillsammans med löntagarfondsdemonstrationerna den 4 oktober 1983, landsbygdens två stora uppror under 1900-talet. Det ena som en vädjan till upprustning när kriget stod för dörren och det andra som en stridgärning mot socialismen och dess hot mot det fria samhället.
Vad de båda manifestationerna förenas i, är att det är två tillfällen där statsmakten slagit dövörat till och i landsbygdsbefolkningens ögon brutit mot någon del av det samhällskontrakt som upprättats mellan folket och dess styre. Om man skulle lyssna till den liberale 1600-talsfilosofen John Locke, är det då som en befolkning får rätten att sätta sig upp mot sina regenter och knappast är det orimligt att betrakta dessa båda manifestationer som den demokratiska tidsålderns svar på tidigare seklers armborstbeväpnade bondeuppror.
Med det i åtanke påminner borggårdskrisen om hur de platser som befunnit sig långt ifrån makten ständigt måste ta saker i egna händer. Det är inte en uppmaning till nya bondetåg utan snarare en vädjan till allmänheten att engagera sig i landsbygdens stridsfrågor och nog finns det anledning att ägna några tankar åt alla dem som för ett sekel sedan reste mot huvudstaden för att göra sina röster hörda.
Bondetåget 1914 visar trots allt att landsbygden inte är utlämnad åt sitt öde utan kan påverka politikens gång – långt bortom kommunhus och kommunalråd – om den bara vill och vågar.