På måndag strömmar kommunens grundskoleelever tillbaka till skolan och det innebär även att utbildningsfrågorna hamnar högst upp på den partipolitiska agendan. Under veckan har allt från antalet utbildningsplatser på universiteten till obligatorisk förskola debatterats och rikspartierna tampas om rollen som bildningens främsta försvarare.
Trots sina många schismer, tycks Socialdemokraterna och Moderaterna förenas i synen på den högre utbildningen. Framförallt är de överens om att något måste göras åt de bångstyriga studenterna. De läser inte bara onyttiga ämnen, deras resultat är för undermåliga och många stannar dessutom alldeles för länge vid universiteten.
För att råda bot på ovanorna föreslog Socialdemokraterna i veckan att man borde införa ett treterminssystem för universitetsstuderande. Tanken är att man inför en frivillig termin under sommaren för den som vill förkorta sin studietid. På så vis menar man att studenterna fortare ska slungas ut i arbetslivet, vilket är en bit på vägen mot att lösa den så kallade ”välfärdsproblematiken”. Det ligger helt i led med tidens anda där den enda partipolitiska idén om varför man bör bilda sig, är för att stå till arbetsmarknadens förfogande. Men bara för att något råkar ligga i tiden, behöver det inte vara rätt.
Problemet med förslaget är inte att ett treterminssystem skulle vara så förfärligt dåligt i sig. Ingen kan med hedern i behåll hävda att det långa sommaruppehållet inte har sina problem och det skulle vara välkommet om studietiden kunde blir mer flexibel för den som önskar, inte minst eftersom sommaruppehållet för den heltidsstudent som saknar sommarjobb, kan bli en ren och skär plåga.
För dessa har sommarkurserna blivit en räddning undan den fullständiga fattigdomen. Kursutbudet under semestersäsongen har emellertid fått utstå kritik för att vara irrelevant. Socialdemokraterna menar därför att den tredje terminen måste bestå av ”relevanta sommarkurser”. Vad som menas med irrelevanta kurser är som ofta när politiker angriper innehållet i en utbildning oklart. Det enda man kan vara säker på är att den som läser sådana, är illa däran och kommer troligen förvärva en examen i något mycket oklart, vilket förvisar denne till en tillvaro präglad arbetslöshet och utanförskap.
Skämt åsido, är akademins problem knappast att man examinerar för många generalister, det vill säga studenter som kan lite om allt snarare än mycket om litet. Rikspolitikens krav på att akademin ska fixera sig vid arbetsmarknadsanpassning banar tvärtom väg för specialister. Förvisso skickliga på sina specifika områden men det är också allt vad studietiden skänkt dem. Arbetsmarknaden tenderar emellertid att ställa ganska så mångbottnade krav på den stackars människan, vilket inte minst det svenska näringslivet fått stöta på när nyexaminerade förmågor som inte spenderat särskilt mycket tid på romanläsning eller filosofiska bryderier, står handfallna när de ställs inför den kontinentala företagsvärldens utpräglade intresse för kultur och humaniora.
Möjligen är ovanstående något av en karikatyr, men med den saken sagd långt ifrån en osann sådan som visar att den verkliga bildningen är bred till sin natur. Med den saken konstaterad finns ett stort värde i att en del av studietiden ägnas åt det man kallar för medborgaruppfostran. Ett något föråldrat ord kan tyckas, men med det menas att studietiden inte bara är en tid för hårt plugg som förbereder studenten för ett specifikt yrke. Särskilt viktig blir medborgaruppfostran för den som läser något annat än en akademisk yrkesexamen, eftersom betygen knappast är någon garanti för anställning. Snarare är det föreningslivet och det i många fall ideella arbetet vid sidan om studierna som gör en humanist eller statsvetare anställningsbar och i bästa fall attraktiv på arbetsmarknaden.
Vid sidan om Socialdemokraternas torftiga syn på bildning, bör man även ifrågasätta den smått parodiska uppskattningen att kostnaden för det nya systemet skulle vara 30 miljoner kronor. Det är snarare en summa anpassad för den tid då endast ett fåtal procent av befolkningen studerade vid universiteten och examinerade efter eget tycke. När ambitionen är att hälften av befolkningen åtminstone ska vara kandidater, blir kostnaden en annan och troligen väl astronomisk för att kunna motivera ett treterminssystem. Om man önskar mer flexibla system vore det först bättre att minska antalet studieplatser, vilket knappast lär vara något alternativ för statsministerpretendenten Stefan Löfven.
Frågan är slutligen om partierna vare sig kan eller bör styra studenternas studievanor eller framtida yrkesval. Deras beteendemönster är trots allt beroende av viljan och den tenderar inte alltid att sammanfalla med vad som för tillfället råkar vara önskvärt eller påstått samhällsnyttigt. Förargligt värre för samhällsmaskineriets skull, men kanske ligger lösningen i mod. Närmare bestämt mod nog att lita på att det ligger i studenternas intresse att göra rätt för sig, och tålamod nog att tro på att även den mest bångstyriga av studenter finner sin väg till arbetsmarknaden, även om det inbegriper några inte fullt så begripliga kursval på vägen.