En kollega lade till vid gästhamnen i Västervik för några veckor sedan för att be mig skriva en text om båtbottenfärg, som en del i en serie om hur politiken svikit båtfolket. Han möttes mest av en nervös och famlande blick. Vad i hela fridens namn skulle undertecknad ha att säga om båtbottenfärg? Förvisso kan mitt överblickbara liv med en uppväxt i Roslagen och rollen som politisk redaktör på Västerviks-Tidningen sägas utgöra något slags ”skärgårdsliv”. Lägger man därtill att mina förfäder sedan några hundra år tillbaka har varit bosatta längs den uppländska kusten och att jag själv har en närmast primordial förkärlek för skäggväxt och dåligt väder, får man väl säga sig vara en del av skärgårdsfolket.
Emellertid har jag aldrig tillhört båtfolket. Det vill säga de människor som lever under båtkapell och andas fernissa. Nej, min värld har åtminstone hittills uppehållit sig vid land, närmare bestämt bland skärgårdsstädernas kullersten och pastellfärgade träfasader. Med den saken sagd tackar jag nej till erbjudandet och föreslår några andra namn som säkert skulle ha vettiga åsikter om sjörelaterade ämnen. Kollegan ger sig dock inte och ber mig att åtminstone fundera på saken, innan han strax därefter lämnar Tjust för att segla vidare norröver, mot Gryts skärgård.
Kanske skulle en klok början vara att sammanfatta min ytliga kännedom om detta till synes snustorra ämne. Båtbottenfärg är den färg som båtfolket bepenslar sina ögonstenars skrov med, för att hålla musslor, alger och havstulpaner borta. Ett alldeles nödvändigt tilltag eftersom havsdjuren kraftigt reducerar manöverförmågan, sänker hastigheten och ökar bränsleförbrukningen för de fritidsbåtar som drabbas.
Särskilt populära vapen mot ohyran är traditionella båtbottenfärger som blymönja. Dilemmat är bara att mönjan, vid sidan om vatten och linolja, även innehåller den kemiska föreningen blyoxid. Alltså en färg med höga halter av tungmetall som anses påverka miljön negativt. Därför är många av den gamla skolans färger förbjudna i Östersjön som sedan 2004 klassas som ett ”särskilt känsligt havsområde” av det mellanstatliga FN-organet Internationella sjöfartsorganisationen.
I skrivandets stund är alltså båtbottenfärgen reglerad och föreskrifterna skiljer sig åt beroende på om båten brukas på väst- eller östkusten respektive i söt- eller saltvatten. Det gör regelverket krångligt och försvårar för båtfolket att fritt färdas mellan kusterna. Regleringen väcker dessutom irritation bland landets skäggbeprydda skärgårdsgubbar och Mustoklädda sommargäster, eftersom de miljövänliga ersättningsfärgerna inte bara visat sig ineffektiva utan i vissa fall också lika giftiga som sina föregångare.
Oförmögen att släppa frågan om båtbottenfärgen finns inga andra alternativ än att under de efterföljande veckorna söka sig till den verkliga expertisen – båtfolket.
En del av dem jag möter, svarar på frågan om hur de hanterar regleringarna med ett pillemariskt grin och ber mig komma närmre för att viska sådant som ”jag gör’t ändå!”. Det vill säga att de likt många andra båtägare helt struntar i regelverket och fortsätter att måla sina båtar med förbjudna färger. De sällar sig till en gammal skärgårdstradition av civil olydnad som brukats av allt från motbokstidens smugglarkungar till skattesmitande småhantverkare som önskat visa sitt missnöje mot politiska beslut som inte fallit dem i smaken.
Andra tycks i stället satt sin tilltro till bondepraktikan. En vanlig metod för att råda bot på skadedjuren utan att bryta mot lagen, är att tillsätta egna ingredienser i ersättningsfärgerna. Bland annat sägs olika typer av chili skrämma i väg havstulpanerna från skroven. Frågan om vilken sort som är bäst och om det verkligen fungerar, tycks det alltjämt råda delade meningar om och i längden är det knappast någon hållbar lösning eftersom det omöjligen kan vara båtfolkets sak att själva kompensera bristerna i den miljövänliga båtbottenfärgen.
Så finns det även en tredje och betydligt större kategori än lagbrytarna och hemkokarna, nämligen de som i sann svensk och laglydig anda förlikar sig med regelverket. De nya färgerna är förvisso inte lika effektiva som den gamla skolans, men man har utvecklat metoder för att effektivt rengöra båtarna med hjälp av moderna högtryckstvättar som man bland annat finner ute på Ballastudden. En betydligt mer omständlig procedur, men den fungerar.
Allteftersom jag möter båtfolket väver sig deras berättelser samman och båtbottenfärgen blir allt mer en liten, men knappast obetydlig del av en avsevärt större konflikt, nämligen den mellan skärgården och förmynderiet. Politik har mycket sällan inneburit något gott för vare sig båt- eller skärgårdsfolk eftersom det allt som oftast innebär regleringar som åtminstone på pappret sätter krokben för skärgårdslivet. Emellertid har regleringarna så gott som alltid visat sig framtvinga innovation, eller åtminstone kreativitet nog för att skärgårdsfolkets vanor, seder och traditioner ska leva vidare, även om det innebär att man ibland får bryta mot lagen eller snällt ställa sig i kön till båtbottentvätten. Därför må man hävda att riksdagspartierna svikit båtfolket, men skärgården är en värld som lyckats stå förhållandevis oberörd av tidens politiska stormar och järtecken. Så har det alltid varit om man ska tro de blymönjemålande gubbarna i hamnen och så kommer det förhoppningsvis alltid att förbli.