Första maj är fortfarande en helgdag i vårt land, arbetarnas dag och demonstrationstågens dag. Runt om i landet hålls tal denna dag. Dialog är inte ordet, det är envägskommunikation från potentaterna till medlemmar och sympatisörer. Och som regel är det de vanliga urholkade fraserna om solidaritet som kan noteras. Kampretoriken kan plockas fram på sina håll, även om det blir allt mer sällan, och för det mesta låter det som tämligen lama föredrag i kretsen av redan frälsta.
Enligt de egna uppgifterna tågade ungefär hundra personer fler än förra året i Socialdemokratins lokala tåg i Västervik. När oppositionsledaren Tomas Kronståhl från talarstolen hade konstaterat detta uppmanade han de närvarande mötesdeltagarna att ge sig själva en applåd för detta. Finfint. Kamratligt.
Men det är inte särskilt underligt att den lokala Socialdemokratin känner vind i sina röda segel dagar som dessa, när det moderata kommunalrådet och tjänstemännen berättar om underskotten och hålen i kommunens ekonomi.
Kronståhl berörde givetvis den krisande kommunala ekonomin i sitt anförande. Och i sin analys har han en väldigt viktig poäng. Denna är att det är politikerna i kommunen, och i synnerhet de som är i majoritet, som bär ansvaret för hur det ser ut nu. Och att det är från politiken initiativen måste komma för att lösa den problematik som kommunen just nu står mitt i - inte från tjänstemännen. "Tjänstemännen går inte till val", som Kronståhl så riktigt uttryckte saken.
Under tiden talen hölls stod fanbärarna bredvid scenen i Stadsparken. Inte alla fanor stod det Socialdemokraterna, SAP eller SSU på. Kommunal, Handels, Byggnads och LO-sektionen stod det också. Historiskt sett är dessa organisationer kopplade till det socialdemokratiska partiet och inbundna i den så kallade arbetarrörelsen.
I dagens samhälle borde kopplingen inte vara lika given. Inte minst med tanke på att en stor del av LO-medlemmarna i dag röstar på andra partier än Socialdemokraterna. Enligt SVT:s stora vallokalsundersökning i samband med förra riksdagsvalet röstade 51 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna. Hur legitim är då den traditionellt intima kopplingen mellan parti och fack? Och hur relevant och positivt laddad för facken är kopplingen till ett visst parti i ett politiskt landskap där fler och fler byter politisk hemvist oftare? Borgerliga, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister inom LO borde agera för en nyordning.
I andra länder har fack och parti gått skilda vägar, banden har lossats - det borde också ske i Sverige. Det skulle vara en ytterligare och välbehövlig spik i kistan på drömmen om den eviga socialdemokratiska enpartidemokratin. Det borde vara något att demonstrera för nästa år.