Agendas partiledardebatt är en högtidlig tradition i politiska sammanhang som under söndagskvällen utspelades i två pedagogiskt uppdelade akter för landets väljare. Den första och betydligt mer febriga delen av sändningen tillägnades valrörelsens givna frågor om välfärden, skatten, arbetsmarknaden och regeringsalternativen medan den andra (och mer välkammade) delen diskuterade flyktingar, skola och klimat. Det är den första akten man i efterhand bör lägga på minnet. Inte bara för att de aggressionsladdade tongångarna visar på en befriande stridsvilja i den annars kvävande konsensusviljan i svensk politik, utan också för att den första timmen blottlade såväl regeringens som oppositionens främsta utmaningar under valåret.
Kvällspressen beskrevs partiledardebatten som en seger för regeringen och sant är att den stundom hårt pressade Löfven föll gång på gång i frågorna om den egna budgetmotionen. Han lyckades inte redogöra varför Socialdemokraternas skuggbudget bygger på att regeringen avstår det snart införda femte jobbskatteavdraget, eller motivera varför han inte ämnar avskaffa det vid en eventuell valvinst. Inte heller lyckades Löfven motivera hur skattehöjningar som höjd restaurangmoms, införd kilometerskatt och fördubblade arbetsgivaravgifter för ungdomar skulle råda bot på arbetslösheten. Därtill misslyckades Löfven med att ge besked om den koalition han tänker gå till val med och i skrivandets stund kan en vänsterregering innebära skattehöjningar på allt från dryga 30 till 70 miljarder kronor, något statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tryckte på debatten igenom.
Frågorna ovan måste ha kristallklara svar för den oppositionsledare som vill fälla en regering med välbeprövad politik. Särskilt när denna regering råkar vara en samstämd allians som visade sig vara långt ifrån så trött som många från vänsterkanten annars vill göra gällande. Svårigheterna med att vara en oppositionsledare som vare sig leder en enad rörelse eller har en färdig politik att erbjuda väljarna blev därför smärtsamt uppenbara under debatten. Det kommer vara de största utmaningarna för den socialdemokratiske statsministerpretendenten och lyckas han inte ena de brokiga vänsterpartierna före valet, kommer han få sätta all sin tilltro till den politiska mytbildningen.
Ty bilden av en välfärd i förfall må vara långt ifrån sann, men den är fasligt effektiv och vänsterns stora styrka. Trots att regeringen förtjänstfullt påpekade att sjukvårdskvaliteten förbättrats avsevärt under de senaste sju åren, har bilden av försämring besannats för många väljare genom allt från den förra mandatperiodens sjukförsäkringsdilemman, till dagens få men uppmärksammade fall av oseriösa välfärdsaktörer och konkursdrabbade friskolekoncerner.
Oppositionen kommer fortsätta bygga sina omvärldsbeskrivningar på förskräckande bilder av svensk politik och lyckas inte regeringen krossa myterna om hur skattesänkningarna påverkar välfärden negativt, finns risk att alliansen förlorar kontroll över debatten under valåret – hur överlägsen dess politik eller debattinsatser än må vara.