Den glädje över Decemberöverenskommelsen som de borgerliga partiledarna visar upp är svårförståelig. Att de vill utveckla sin politik och satsa på valet 2018 är förstås begripligt, men det innebär ingalunda att man behöver agera stödpartier till en vänsterregering.
Den främsta borgerliga vinsten verkar vara återgången till den praxis som innebar att budgeten behandlas i sin helhet, så som det var innan S, SD, MP och V bröt ut och stoppade delar av budgeten 2010 och 2013. Varför Stefan Löfven (S) skulle känna sig förhindrad att i framtiden åter bryta mot praxis är dock oklart. Han är inte främst känd för att hålla sina löften.
Sverige har oftast styrts av minoritetsregeringar i modern tid, men de har alltid varit beroende av riksdagens majoritet. Ett förhållande som har bidragit till att små regeringar inte har kunnat tvinga igenom en politik som majoriteten inte kan acceptera.
Denna säkerhetsventil som skyddar majoriteten av väljarna från minoritetens häftiga nycker är inte en brist utan en av vårt systems stora förtjänster. Den har nu förhandlats bort och effektivt ersatts med en dekretpolitik. Regeringens budgetförslag får automatiskt riksdagens stöd eftersom det är just regeringens – oavsett övriga förtjänster och brister.
Den verklige vinnaren på uppgörelsen är Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt kan och bör ställa ordentliga krav på Löfven vid varje budgetförhandling framöver. Utan stöd av V är Löfven förbunden att släppa igenom Alliansens budgetar. Så länge Löfven går V till mötes är dock Alliansen tvingade att godta dessa överenskommelser och om så krävs lägga ned sina röster för att släppa fram dem.
Det är ingen vågad gissning att utvecklingen mot budgetar som omfattar alltmer än den ekonomiska politiken kommer att fortsätta. Därmed riskerar ytterligare makt att flyttas från riksdagen till regeringen.
När hotet från oppositionen är borta finns det inget som lägger band på regeringen. Det borgar knappast för stabilitet och samförstånd utan för stora politiska svängningar vid varje maktskifte. Det riskerar i sin tur att märka Sverige som ett volatilt land med allvarliga följdverkningar för såväl exportindustrin som för investeringsviljan i landet.
För Alliansens del återstår också den besvärliga pedagogiska uppgiften att övertyga väljarna om att det är värt att rösta på dem 2018. De borgerliga partierna har avsagt sig möjligheten till inflytande över politiken under den kommande mandatperioden och om man förlorar 2018 även den nästkommande. För många borgerliga väljare är det ett obegripligt svek. Risken att dessa väljare förloras till sofflocket eller SD, det enda parti som erbjuder väljarna en aktiv oppositionspolitik, är uppenbar.
När riksdagens flertal stoppat vänsterns skattechock valde Alliansen att ändå möjliggöra den i nästa budget. Att de borgerliga partierna kommer att lyckas motivera detta för väljarna är ingalunda givet.