En klok sak är att inte bry sig alltför mycket om den strida ström av opinionsundersökningar som massproduceras och fångas upp av media. Lika dumt är dock att blunda för de mätningar som verkligen säger något om världen, varandet och sakernas beskaffenhet. När det kommer till företagande, bör man lyssna särskilt noga på Svenskt Näringslivs massiva ranking av företagsklimatet i rikets kommuner. Om man står ut vill säga; årets resultat är nämligen en dyster läsning för kommunen.
Västervik tappar hela 41 placeringar och faller till en föga smickrande 169:e-plats. Det är kommunlistans lägre skikt och ett alarmerande problem för en kommun som vill profilera sig som en utpräglad företagarbygd. Av 100 anser blott 38 av de tillfrågade entreprenörerna att kommunen erbjuder ett bra företagsklimat. Förklaringen ligger, enligt undersökningen, i att företagen inte finner rätt kompetens i kommunen, att den dåliga infrastrukturen gör konkurrenssituationen svår och att entreprenörerna möter en dålig attityd hos allmänheten. Även media, alltså Västerviks-Tidningen, får sig en rejäl känga och kritiseras för sin bevakning av företagsnyheter.
Särskilt smärtsam torde statistiken vara för Harald Hjalmarsson (M) som gjort nyföretagandet till sin stora stridsfråga under sina tolv år som kommunalråd. Kommunalrådet vill som vanligt ta dyster kommunstatistik med en nypa salt. Förvisso menar han att kompetensförsörjningen och infrastruktur är svåra problem som kommer ta lång tid att lösa, men lyfter i samma slag de få ljuspunkterna. Till exempel att företagen upplever att kommunens tjänstemän har fått en mer positiv syn på företagande.
Även om kommunalrådet givetvis har ansvar för företagsklimatet, ska han inte klandras alltför hårt. Den sorgliga statistiken är en angelägenhet för hela länet och Kalmar, med sina betydligt bättre förutsättningar, hamnar endast på plats 149 och Oskarshamn på beklämmande 227. Strukturella problem som dålig infrastruktur och skralt befolkningsunderlag ger lätt intrycket att det är mycket svårare att driva företag i länet än annorstädes, om det inte vore för att en kommun sticker ut.
Lilla Mönsterås hamnar på en imponerande 54:e-plats och slåss således med landets främsta företagarkommuner. Vad är då nyckeln till den centerpartistiska högborgens framgångar? Över lag gör kranskommuner bra ifrån sig, men det räcker knappast som förklaring eftersom residensstaden rankas så lågt. Intressant är emellertid att såväl kommunens som tjänstemännens och allmänhetens attityd till företagande nästan rankas högst i landet. Bygdeandan spelar alltså roll för företagsklimatet, vilket är tänkvärt för Västervik. Särskilt eftersom det finns politiker som vill göra kommuninvånarnas syn på företagande till politik.
Riksdagsledamoten Jörgen Andersson (M) bygger sin valrörelse på att omvandla det förra seklets löntagarbaserade bruksanda till en ”Tjustanda”, präglad av nyföretagande och individuell initiativkraft. Initiativet är lovvärt och bör i sämsta fall anammas av hans parti och i bästa fall bli en angelägenhet för hela Tjust.
Kan politiker ensamma påverka attityden hos en hel kommunbefolkning? Nej och ytterst stavas de lokala entreprenörernas problem infrastruktur. Men det skadar knappast om kommunen leds av politiker som inser att mönsterandan för företagande inte står att finna i bruken, utan i den lilla köpingen Mönsterås.