Det måste gå att prata om hur många Sverige kan ta emot. Det skriver Gunnar Hökmark, moderat europaparlamentariker och tidigare partisekreterare, i debattartikeln ”Vi måste kunna diskutera invandringen” i SvD (7/7). Det är fortfarande en nog så viktig ståndpunkt.
Att den svenska debatten om invandrings- och integrationspolitiken har havererat är ett tämligen okontroversiellt påstående. Hökmark, som förespråkar ett slags ansvarstagande öppenhet, kallar det en ”tragedi att mycket av svensk debatt om flykting- och invandringspolitik har kidnappats av de främlingsfientliga […] och blockeras av dem som förnekar problemen, eller åtminstone att problemen kräver politisk handling”. De förra förnekar att öppna ekonomier är starkare, och de senare att ett så omfattande mottagande som Sverige har är behäftat med en mängd problem.
Sedan riksdagsvalet i höstas har debatten blivit något bredare. Kristdemokraterna var först ut och tände hoppet om en borgerlig renässans i invandringspolitiken. Moderaterna och Folkpartiet har följt efter. Så sent som i slutet av juni presenterade Moderaternas integrationspolitiska arbetsgrupp sina förslag, som omfattar bland annat en återgång till tillfälliga uppehållstillstånd istället för att automatiskt utfärda permanenta sådana, skärpta krav på anhöriginvandring och yrkesanpassad SFI-undervisning.
Hökmark sluter i sin artikel upp bakom förslagen på skärpta krav för anhöriginvandring. Det bör vara en fråga om skyddsbehov, inte en automatisk rättighet, skriver han och påpekar även att vi bör ställa krav på försörjning, utbildning och arbete. Den förre partisekreteraren slår även ett slag för arbetskraftsinvandringen som han menar bör betraktas som en normal väg in i samhället. Givet de stora värden som denna kan medföra är det en rimlig hållning. Dessvärre är just arbetskraftsinvandringen något som är i riskzonen under den rödgröna regeringen.
Bostadsmarknad, arbetsmarknad och utbildningsväsende behöver fungera inte bara för de som redan bor här utan även för att mottagande och integration ska fungera påpekas även det av Hökmark. Det verkar för övrigt vara kopplingen till integrationen som har fått Moderaterna att vakna upp ur den arbetsmarknadsmässiga törnrosasömn som drabbade partiet under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare.
Förhoppningsvis börjar den ängslighet som har kännetecknat debatten under åtskilliga år äntligen tyna bort.
Hökmark är förvisso känd för att säga sitt hjärtas mening, även i mer kontroversiella frågor som till exempel Decemberöverenskommelsen vilken han var emot, men tidpunkten för artikeln skvallrar ändå om att förändringsarbetet fortgår inom Moderaterna. Det behövs. Hökmark sammanfattar det så här: ”Ska vi värna om Sverige som ett öppet samhälle kan vi vare sig ge efter för naiv idealism eller för cynisk främlingsfientlighet.”
Sverige behöver en ansvarstagande invandringspolitik, det skiljer sig därvidlag inte från andra politikområden. Det kräver att man erkänner de problem och begränsningar som finns.